Aftonbladet – 16 maj 1872, sida 3

Svar på en antikritik. I gårdagens nummer af N. D. A. läses en i farbroderligt öfverlägsen ton hållen med signaturen —s—n försedd insänd artikel, hvilken visserligen ej gifver sig ut för någon kritik öfver kritiker i den Thorildska stilen — och det gör den rätt i — men dock går ut på att visa att ett par af de kritici, som behandlat komedien De förtryckta, bafva på ett förvånande sätt huggitisten. huru af några citati uppsatsen klart framgår att vår kritik är bland de här afsedda, skulle det förhållandet visserligen ej varit tillräckligt att framkalla något svaromål från vår sida — ty vi kunna tåla kritiker, äfven om de röra oss sjelfva — men då vi anse att ins. gjort sig skyldig till en missuppfattning af lagarne för den i fråga varande konstarten, anse vi af vigt att han får svar på tal. Vi vilja blott förutskicka de anmärkningarna att vi här blott tala för egen del, utan afseende å den andra kritik, som hr —s—n åsyftat, samt att det icke denna gång är mot förf. af De förtryckta, utan mot den ärade ins. våra anmärkningar riktas. Det är hufvudsakligen vår uppfattning i två punkter: nemligen betydelsen af scenen i tredje akten mellan Erland och Louise samt sjelfva upplösningen, som ins. söker att vederlägga. I den första ser förf. obestridligt både för mycket och för litet. Här finner han nyckeln till det följande, styckets andliga tyngdpunkt, ty det är här Erland lär känna denna Lonise, som han besluter sig att bevaka och det är ändtligen här vi finna det första uppslaget till upplösningen, som kanhända mer än allt annat i detta stycke är djerf och sjelfständig, Under det vi i förbigående uttrycka vår beundran för den troligen alldeles ensam stående skarpsinnighet, som här finner nyckeln till det följande och uppslaget till upplösningen, nödgas vi uttrycka vårt tvifvel om att Erland här lär känna eller ens kan ära känna Louise rätt. Det är en passioerad qvinna han här bekämpar och det med den hänsynslöshet å hans sida, att han bestjäl henne på det enda objektiva beviset för hennes anspråk. Först i fjerde akten, då han återgifver henne brefvet, har han lärt känna henne, Än mindre kan Louise genom detta uppträde hafva fått en sådan uppfattning af Erland, som inågon mån kan motivera den i nästa akt skeende upplösningen, Enligt vår tanke är det derför ins, som här efter sitt hufvud omhuggit betydelsen af detta uppträde eller deri inkonstruerat något, som ej finnes der för vanliga seende ögon. För vår del hafva vi mot denna scen hufvudsakligen anmärkt dess längd och hafva dervid stödt oss ej mindre på vår känsla än på den af alla konstdomare godkända regeln, att en uttänjd eller upprepad framställning af häftiga lidelser på åskådarens känslor verkar antingen pinsamt eller förslöande. Men, anmärker hr —s—n, denna gcen fyller förträffligt tiden under hela den öfriga personalens frånvaro vid vigseln. En så patetisk scen får ej begagnas till blott ett utfyllande af tiden — och härutinnan visar sig ins, i densamma se allt för litet — eller skulle han kanske vilja att förf. med klocka i hand genomläser brudvigseln och efter det tidmått, den upptager, bestämmer längden af den starkaste och mest tröttande scenen i hela stycket? Äfven i ins:s bedömande af upplösningen märka vi denna blandning af bemödande att deri få in motiv, hvilka för alla eller åt minstone de fleste andra der ej äro befintliga, samt af en kälkborgerlig uppfattning af ett konstverk såsom blott och hart. en kopia af den verklighetens verld, i hvilken vi lefva och som icke hör till de allra fallkomligaste. Märkvärdigt nog begår hr —s—n dervid det dubbla misstaget att han är idealist, när det gäller uppfattningen af karaktererna, hvilka för att intressera dock måste vara fullt menskliga d. v. s, gripna ur verkligheten; då han deremot med afseende å konstverkets krona; upplösningen eller försoningen, hvarigenom det just skall gifva en bild af den eviga harmonien, nöjer sig med att Alexis och Bigrids äktenskap begynner under så lyckliga auspicier, som kanske är möjligt i denna verld. Ålexis göres blott till en lättsinnig man, men ingen skurk, hvilket förf. säges flerfaldt betonat (förr än i fjerde akten finna vi intet sådant betonadt, om ej deri att den bornerade prostinnan en gäng kallar honom för en god man), och hvarpå etti psykologiskt afseende fullkomligt ogiltigt bevis anföres i sjelfva det faktum, att han förmått vinna kärlek af tvenne sådana qvinnor som Louise och Sigrid. Om Erland åter säges atthans yttrande, att han icke kan älska Louise, men väl akta och hedra henne, är endast sungdomsord, ty han skall älska henne. Förstår då ej ins. huru han med denna profetia beröfvat Erland all hans poesi? Låt erfarenheten i lifvet tiotusen gånger gifva stöd åt en dylik framtidsutsigt: inom kon-! sten är den rent af oberättigad. Och det! är icke blott för den, som ser saken, beväpnad med den ästestiska kritikens synglas, som hon så gestaltar sig. Ty hvarför lemnar!