Aftonbladet – 15 maj 1872, sida 3

tare och efterträdare, grundlade han tillika i Pompeji en arkeologisk skola, der intelligenta unga män, som dertill föreslås af akademien i Herculanum, under hans ledning idka arkeologiska studier. De äro Fiorellis medhjelpare, öfvervaka gräfningarna och meddela resultaten deraf i en särskild tidskrift. Hvilken var nu den nya metod Fiorelli införde? Före honom upplade man den undanröjda askan i det närmaste grannskapet och bildade på detta sätt rundt omkring Pompeji hela berg, som en dag när man vill afröja stadens omgifningar och de dit ledande vägarne skola ofantligt försvåra detta arbete. Fiorelli deremot har på ett sluttande plan anlagt en spårväg, utför -) hvilken vagnarna glida af sin egen tyngd loch bortföra askan långt utom staden, Före -I hans tid vårdade man sig föga om att stötta -l under och stärka ruinerna, som instörtade allt efter som man undangräfde jorden som stödde dem. Fiorelli egnar den största uppmärksamhet åt de öfre våningarna. Före hans tid började man gräfningarna i nivå med den afröjda marken och fortgick sålunda, i det man uppsamlade hvad som föll ned utför de undergräfda sluttningarna. Fiorelli går försigtigare till väga och börjar gräfningen högst upp. Sedan han noga undersökt och utstakat omkretsen af ett I qvarter, låter han borttaga de öfre askla ger, som äro produkter af de nyare utbrotten. Så snart han kommit ned till lagret af år 79, låter han mäta dess djup, och öfverallt der krönet af murarna sticker upp Ji dagen undersöker man om de äro säkra leller endast uppehållas af den omgifvande hårdnade askan. Trossbottnarna samt dörrloch fönsterposterna, ha af tidens åverkan Iförmultnat. Man insätter nu till en början nya bjelkar och poster af samma dimensioIner der de gamla setat och hindrar sålunda byggnaden att ramla. Man reparerar på samma gång man! gräfver. HLossnar ett stycke af väggens stucco, fäster man det med blykrampor. Bitter målningarnas kant så löst, att den genom beröringen med luften löper fara att falla ned, förstärker man den med en yttre kant af märbruk, hvars färg ej kan förvexlas med det gamla murbrukets. Hotar en trappa att ramla, reparerar man henne steg för steg. Visar en balkong sitt svartnade och murkna spjelverk, insätter man ett dylikti stället, Träffar man på en ihålighet, stöper man gips deri, för att afgjuta det obekanta föremål, som der qvarlemnat sin form, innan det förstördes. Med ett ord, alla försigtighetsmått äro tagna, icke blott för att bevara de minsta qvarlefvor af Pompeji, utan äfven för att nppsamla aftrycken af det som ej bibehållit sig. Dessa restaurationsarbeten ledas närmast under Fiorelli af hans skickligel medhjelpare Bramante. Det har redan blifvit berättadt på hvad sätt de af Pompejis invånare som qväfdesunder askan blifvit af oss återgifna med sin drägt, sin gestalt och det sista uttrycket i sina ansigten. Men Fiorellis metod låter ej blott använda sig på liken; han är äfven användbar på alla kroppar, hvilkens förmultningsprocess försiggått tillräckligt långsamt för att gifva formen som bildat sig omkring dem fasthet och varaktighet. Trä t. ex., som under flera sekler motstått fuktigheten i jorden, och endast långsamt multnat, lånar sig förträffligt till afgjutning. Bjelkar, balkonger, trappsteg, plankor, dörrar, fönsterramär, med ett ord allt snickeriarbete kan återgifvas, och vi erhålla på detta sätt öfverraskande upplysningar om vissa slag af de gamlas industri. Boddörrarna äro i detta fall särskildt märkvärdiga. Då gipsmassan torkat i de ihåligheter, hvarar träet försvunnit, ser man låset, riglarna och gångjernen, som varit fästade på askan, anbragta på sina rätta ställen. Samma öfverraskningar bereda oss stolarna, sofforna, skåpen, kistorna, skrinen m, m. I ett af husen i Pompeji, som Fi,eli förvandlat till museum, ser Map en stor ki l sta, som han låtit aferuta och som oväntadt gifvit lösningen på en dunkel gåta. I Pom-1 Dej: nar sedan länge uppsamlats tusentals cylinderformiga benstycken, genomborrade med ett eller två hål. De finnas i inventarierna uppförda under benämningen flöjtstycken, Får man döma af deras antal, mäste pompejanarna varit passionerade flöjtblåsare, ty man anträffar sådana i hvartenda hus. I Greklands och Italiens grafvar ha dylika cylindrar, vare sig af ben eller elfenben, ofta blifvit funna af forskarne, som oföränderligt rubricerat dem som flöjtstycken. Man kan derför lätt tänka sig Fiorellis tillfredsställelse då han, när askskorpan som betäckte den i en ihålighet stöpta gipsmassan borttogs, såg konturerna af en stor kista och, anbragta på gipsen lika nogF grant som de varit på originalet, låset och gångjernen, det förra af jern, de senare aflF ben, som bättre stått emot tidens tand än träet. Och gångjernen, de voro ingenting? I DN oc I ER REN ti RP RH ere Par FM La annat än hans gamla bekanta, flöjtstyckena. Att dessa gångjern så ofta anträffas i grafvarna förklaras deraf, att med den döde ofta begrofs ett skrin med dyrbarheter. Den vackraste tillämpningen af afgjutningsmetoden på de pompejanska möblerna är dock den som gjort det möjligt att återställa ett antikt triclinium. Sofforna hvarpå gästerna lågo ha blifvit eftergjorda till den fullkomligaste likhet i de minsta delar. Bronsornamenten, inläggningarna, ja, sjelfva färgen, som fastnat vid askan, medan träet förvandlades till stoft, ha blifvit på det trognaste restaurerade, Pompeji är dock ej det gynsammaste stället för studier af detta slag, Först och främst ha dess invånare tydligen boritö största delen af sin lösesendare AA I om man