Aftonbladet – 15 maj 1872, sida 3

———E-— rg RR och voro af fler: Inga samma båt, de enda som ick Kunde räddas; det var oförklarligt, mel qvarstod som ett sorgligt faktum. Den arme barnlöse mannen kämpade mot sin sorg. som en fångad fågel mot burens galler, men fann likt denne blott ökad smärta. Sedan styrkan uti hans förtviflan slutli gen var uttömd, började han tänka att det säkerligen ej var utan ändamål han hade blifvit så bittert besviken uti de förhopp ningar han fästat vid sina barn; kanske hade han för mycket BKållit kärt, hvad denna verlden tillhör, för att nog besinna, hurn vi böra tänka på den kommande. De voro borta — broder, hustru, dotter och söner — naturligtvis kände han, hurv mycket heligare hvarje band nu, sedan de alla voro upplösta, borde förefallit honom. Vi älska att öka hjertats lidanden med så dana tankar, och mr Treherne led utan tvifvel djupt af dem. Sedan hans sorg nå got förmildrats och han kunde uthärda att se ungdom omkring sig, inbjöd han till sig sin brorson George Treherne för att skingra ensamheten i det dystrå hemmet. Denne var nu, efter madame du Broissarts andra flykt, som tillintetgjorde alla hennes anspråk på faderns egendom, närmaste arfvinge till Ariscedwyn. Der qvarstannade George, tills hån uppnådde den ålder, att han kunde efterträda sin far och ingå vid Hennes Majestäts etthundradetjugonde Lancier-regemente, förlagdt i Milborough. Ingenting annat än miljtärståndet passade George Treherne, och hans onkel var alltför ömhjertad att vilja hindra hans böjelse eller öfvertala honom att stanna qvar i hans hem och der föra ett overksamt lif. Sålunda tillbragte unge Treherne, vid den tid min berättelse börjar, sian dagar dels på