Aftonbladet – 15 maj 1872, sida 3

Vesuvius och katastrofen af år 49. V. Pompejis uppståndelse var långsam. Re dan 1592 drog den berömde arkitekten Fon tana en aquedukt midt igenom ruinerna uta att egna någon uppmärksamhet åt de märk värdiga murar, stenläggningar och inskrip tioner som här mötte hans öga, och ännt hundra år derefter, när man på en stel fann ordet Pompeji, trodde man att den till hört något monument öfver den store Pom pejus. Slutligen lät Carl III sin ingeniö! Alcubierre 1748 anställa. gräfningar på plat sen, i hopp om att påträffa konstsaker, hvar med han kunde rikta sitt i Portici inrät tade museum för de antiqviteter man hem tade från det kort förut upptäckta Hercu lanum. Den journal Alcubierri förde öfvel gräfningarnes fortgång bär dock ännu öf verskriften Cava de Civita, ett tecken at han ännu endast känner platsen under dess namn i folkspråket, och då man den 25 No vember stöter på amfiteatern, inför han den i Journalen under namnet Amfiteatro de Estabia. Konungen och hans ingeniör sökte nemligen det gamla Stabixe, som äfven 79 förstördes, och som man nu fullt och fast trodde sig här ha återfunnit. Det är först en dag i November 1756 som namnet Pompeji för första gången undfaller dagboks:författarens penna, och 1763 ställer en fun. nen inskription det utom ällt tvifvel, att den namnlöse döde var. Herculani olycksbroder från 79 årg katastrof. På en travertinpiedestal läste man nemligen att T. Suedius till pompeijanarnes municipium — reipublice pompejanorum — återställt en del af stadens mark, som blifvit inkräktad af romerska kolonister. Gräfningarna fortgingo emellertid utan någon plan eler annat syfte än att rikta de kungliga samlingarna med vaser och statyer. Att något arkeologiskt eller konsthistoriskt intresse fanns hvarpå man bort fästa afseende, derpå synes man den tiden aldrig tänkt. Så snart ett hus blifvit röjdt och genomsökt, begrof man det genast åter under askan från det närgränsande. Den arbetsstyrka, hvarmed gräfningarna drefvos, var högst obetydlig och öfversteg sällan 30 å 40 man. En större fart och ett högre syfte fingo de under fransmännens välde i Italien i slutet af förlidet och början af innevarande århundrade. Championnet och efter honom Josef Bonaparte och Murat eller egentligen hans drottning, Caroline Bonaparte, pådrefvo dem med större både kraft och intelligens. Under den sistnämnde voro ej mindre än 600 arbetare sysselsatta dervid, och Murat anslog dertill en summa af 100,000 franes om året. Det var nu de förnämsta monumenten, forum, ringmurarna, Grafgatan röjdes, och Mazois utarbetade sitt stora, ännu oöfverträffade verk. Med bourbonernas återkomst återföll dock äfven i detta afseende allt i sin gamla lägervall. Gräfningarna fortsattes väl, men matt och planlöst. Man betraktade Pompeji som en grufva för det kungliga museet och de kungliga lustslotten eller som ett medel att roa furstliga personer som kommo på besök. Man höll för detta ändamål alltid ett hus till tre fjerdedelar afröjdt, för att i de förnäma gästernas närvaro borttaga det sista lagret. ret 1860, som börjar en ny era för det södra Italien, betecknar äfven ingången af en ny tid för forskningarna i Pompeji. Det var då Fiorelli träddei spetsen för gräfningarna och genom användande af en sant vetenskaplig metod ej blott gaf nytt lif och intresse deråt, utan äfven vann de mest underbara resultat. Namnet Fiorelli var redan förut väl bekant inom den vetenskapliga verlden, genom flera arkeologiska, konsthistoriska och numismatiska arbeten, Senastrhade han varit sysselsatt med redigerandet och utgifvandet af alla de rapporter som allt ifrån gräfningarnas början blifvit af de särskilda arbetscheferne insända till museets styrelse. Härigenom hade han gjort sig förtrogen med de allra minsta detaljer a? gräfningarnag historia,..och kände bättre än någon både deras starka och svaga sida. Han började sitt chefskap med en genomgripande reform af förvaltningen. Arbetare och bevakning fingo en ordentlig aflöning, och den senaye organiserade militäriskt; tiggeriet, hvarmed främlingar förat i så hög grad besvärats, utrotades helt och hållet, arbetarne och vägvisarne förbjödos att mot-! taga drickspengar, men i stället måste hvarje besökande vid inträdet erlägga en obetydlig. afgift. För att upprätthålla kontinuiteten i arbetena och uppfostra dugliga medarbe