Aftonbladet – 13 maj 1872, sida 2

kiga mörkbruna hår och blomstrande utseende gåfvo tillkänna ett eldigt temperament och hans blå ögon hade hotande förmörkats, som en leende sommarsky, öfyertäckt af lahde åskmoln, då han äsåg främlingens beteende med den flicka han älskade; -Han knöt sin muskulösa näfve, då han såg Ryder och Preherne närma sig, men han visste att de voro förnäma herrar; och kunde ingenting göra. Sedan de försvunnit, skyndade han utför klippan och kom i raseri ner till Nell, som ännu stod qvar, der de lemnat henne, klingande med mynten emot hvarandra mellan händerna. Hon vände sig bort, då han kom. ; Åh! så du skrämde mig, John, sade on. Skrämde dig, Nell! hvad har du gjort, att mina steg kunde skrämma dig? Jag såg dig uppifrån klippan; hur kan du väl tillåta sådana der herrar komma och kyssa dig på ett dylikt sätt? Svara mig genast. Det måtte inte angå dig, John Read, hvad jag gör, svarade hon bekymmerslöst. 2Det var verkligen en gentil herre, han gaf mig detta, sade hon, visande penningarne. Ynglingens ögon — han var jemnårig med henne, således något mer än en gosse — brunno af vredens eld; han ryckte penningarne ur hennes hand, och förrän hön kunde förekomma det, hade han slungat dem långt ut i sjön. Så mycket för dem, Nell, nästan framhväste han, tag inte penningar mer af främlingar, eller jag skall straffa dig ännu värre. Han skall kanske bli ännu oförskämdare, ifall jag inte noga ser efter dig, flicka, jag märker, att jag måste hålla strängare vakt på dig än hittills. Nell hade åsett sin förlust med förfäran