Aftonbladet – 13 maj 1872, sida 2

en, Man hade med en viss hänförelse ta de vt om svenska jorden, och talaren deladelhy fven i viss mån denna känsla. Han med-lda af ock att detta ord klingade bättre änltil vensk handel, sjöfart och industri, svenska lti mbetsmän, svenska enkor o. s. v., på hvilka lsgk an dock genom skatternas omfiyttning villlg asta bördorna. Man hade frågat om detlm ör vår framtid kan vara nyttigt att samlm ällsklasserna stå emot hvarandra; men. ta-!gi aren ville fråga om det för vårtlandsfram-!m id kan vara nyttigt att en samhällsklass !de nsam blifver herskande, 8 Afslag yrkades äfven af frih. De Geer, fi huru på olika grunder än de af öfriga tå-lej are framlagda. Om man af politiska ellerlq tatsekonomiska skäl vill afskaffa grund-ljs katterna, bör man först söka afgöra om delo ro att anse såsom en ränta på en statensti ntecknade fordran eller såsom skatter. Il: örra fallet är det rgälvändigt att, för attif slifva fri derifrån, betala den till fullo; ilr senare vore det obilligt att nödgas friköpapg sig. Tal. ansåg afgjordt att de från början 4 varit verkliga skatter, men att de nu faktiskt verka såsom räntor, Svårt torde vara! att juridiskt bevisa när de upphörtatt vara r skatter, ty frågan härom har alltid hållitsqj öppen genom allmogens protester emot attldq erkänna dem för räntor, hvarpå ett bevis li; från 1809 års riksdag anfördes, då bonde-1 ståndet förbjöd sin talman att undertecknals regeringsformen, om ej 114 om privilegier utginge. Konungen uppkallade ståndet tilll) sig och lofvade vid nästa riksdag: afhjelpal) deras klagomål, hvilket skedde på det sätt,lt att ridderskapet och adeln afsade sig sinlt uteslutande rätt till egande af privilegierad j jord. Att någon förändring i karakteren afl; skatt skett genom 1869 års förordning för-l; nekade tal., som ansåg att den, liksom för-; ordningen at 1855, syftat till bördornas af-l, lyftning. Men om de också ej äro skatter, ; så äro de dock icke rationella, dels derför, att de ej äro pålagda all jord, dels derför att de olika trycka den beskattade jorden. En utjemning af desamma vore derför önsklig, om den vore möjlig; och i andra länder , har man äfven antingen utjemnat eller förminskat grundskatterna. Man har sagt att!) deras efterskänkande blott skulle bereda en fördel åt nuvarande innehafvare, men har dervid glömt att, om jorden är lågt beskattad, kan en mindre jordbrukare på en mindre jordlott finna utkomst för sig och de sina, hvilket är en obestridlig fördel. — Äro grundskatterna åter skatter, böra samma grunder vid dem följas, som vid förändring af skatter i allmänhet, d. v. s. de böra ej aflyftas, förr än andra statsinkomster gifva motsvarande öfverskott. En gammal skatt, vid hvilken man är van, trycker alltid mindrö än en ny, äfven om den ej är lika rättvis. Grundskatterna såsom de äldsta bilda i detta fall intet undantag och skulle säkert, såsom sammanvuxna med jorden, vara de minst tryckande, om de ej tillika vore sammanynxna med minnet af gamla orättvisor. Ingen eftergift borde dock ske, om ej ständiga och säkra öfverskott vore att päräkna på andra håll eller jorden ville åtaga sig lika bevillning med andra beskattningsföremål. Men man måste vara ytterst försigtig med att på grund af förhållanden, dem man ej kan känna, lofva en afskrifning inom en viss tid. Och att, innan riksdagen är ense med sig sjelf om hvad som bör göras, ingå till K. M:t med en i allmänna ordalag hållen skrifvelse, ansåg tal. högst olämpligt. För afslag uppträdde vidare hrr frih. Stjernblad, v. talmannen Fåhreus, CO. Ekman, v. Möller, Dickson och Nordström, af hvilka flere dock framhöllo önskvärdheten af en lindring af skattebördorna på jorden. Den sistnämnde ingick i en vidlyftig granskning af frågan och hyste störa betänkligheter mot att rubba en statens bestämda inkomst för att sedan öka bevillhingen, helst någon rättsgrund ej förefanns för en dylik eftorgift. Grundskatteiden hade för öfrigt gjort tig gällande i de flesta Europas länder; och att borttaga grundskatterna vore, enligt tal:s åsigt, en oklokbet. Hr Casparsson trodde att det omtalade J missnöjet snarare hade sin grund i den menskliga naturen än i grundskatterna, och att det, om dessa borttagas, blott skall. antaga en annan form, Det egentliga missnöje, Isom förefanns, trodde han bero på den ojemna Tfördelningen af bördorna, hvilken belystes genom statistiska uppgifter. Han önskade derför bifall till sin reservation, gående ut på en utjemning af grundskatterna genom en efter hand skeende afskrifning af det skattebelopp, som; jemfördt med egendomsvärdet, befinnes medtaga för stor del af afkastningen. För en jemnare fördelning af dessa skatter talade äfven grefve J. O. Mörner. Hr Bergstedt kunde icke instämma i ut: skottets förslag, men ansåg likväl att grundJskatterna borde borttagas. I ett längre, något sväfvande föredrag framhöll han en mängd exempel på obilligheten af närvarande förhållanden och slutade med att yrka bifall till de 8 reservanternes förslag om aåfskrifning under 40 år. I samma syfte talade frih. v. Essen. Efter diskussionens slut afslogs betänkandet med 48 röster mot 33, hvilka senare afgåfvos för reservanternes förslag. Riksdagens Andra kammare fattade ilörIdags afton med 96 röster mot 57 ett beslut, I hvilket är i synnerligt hög grad egnadt att Ikora 3 blan acrh ännen dar Skanlvnnet Hos