Aftonbladet – 13 maj 1872, sida 2

amtid.. Jag måste derför i underdånighet(s styrka E, M:t att. meddela nådigste sankit on af föreliggande, af storthingt unders n9 Mars i år antagna grundlagsstad-f unde öm Trättighet för stätsråden att del-s ga i störthingets förhandlingar. 0 Statsministern Kjerulf anförde i underdå-k ighet, att han, ehuru han i allt väsentligt åste förklara sig instämma i hvad statsrådet iddervold i sitt votum har anfört, öch särsildt förutsatte, att den i fråga varande kens ordnande icke skulle bli uppskjuten ngre, än som erfordrades för behandlingen f de frågor, som i samband med en grundwgsförändring angående rättighet för statsiden ätt deltaga i storthingets förhandlin-. ar böra tagas i öfvervägande, måste till tyrkå H. M:t att fatta beslut öfverensstäm-: lande med den norska regeringens hem tällan, i hvilken sistnämnda statsrådet Melahl instämde. H. M:t behagade derefter nådigst resolera: Den norska regeringens hemställan bifalles. Expedieras CARL. B. Kjerulf. Som man finner äro här vissa bitar ur tatsrådet Irgens yotum i direkt form cite0 ehuru det öfriga är i korthet refereadt. Vår korrespondent i Kristiania skrifver ill oss rörande denna sak under den 10 d:s öljande: d eo Efter den, stora jernvägsdrabbningen i torthinget i sistförflutna vecka har upp: närksamheten åter mer odeladt kunnat fär ta sig vid den allmänna politiska situation, om regeringens i åratal fortsatta beteende msider har skapat, och hvilken nu har ippnått den länge förutsedda punkten, att wennes ohållbarhet erkännes af alla. Sår som jag redan för en månad sedan yttrade; rar det klart, att detta skulle ske i samma sgonblick, som regeringen afvisade reprejentationens tillbud att möjliggöra en enig samverkan genom att öppna sina dörrar för regeringens medlemmar. Redan i en veckas tid hade ryktet velat veta, att sanklionsfrågans afgörande var nära förestående, ch den underrättelse, att sanktionen den. föregående dagen i enlighet med regeringens majoritets hemställan verkligen blifvit förvägrad, hvilken inträffade här i Kristiania på eftermiddagen den 8 dennes, kom derföre icke synnerligen öfverraskande. Från detta ögonblick kunde man förutse, hvilken gång händelserna skulle taga: För den, som minnes, hvad jag nu i flere år förnyade gånger har haft tillfälle att i denna tidning upplysa om regeringens allt mer och mer oppositionella ställning till de inom storthinget och hos det norska folkets flertal rådande åsigterna i många vigtiga frågor så väl af rent politisk som af mer omedelbärt praktisk art, vore det öfverflödigt att här upprepa en redogörelse för beskaffenteten och omfånget af den mellan de två statsmåkterna utvecklade tvedrägten. Och för dem, som jag icke bar haft den lyckan att räkna bland mina uppmärksamma lär sare, skall den nu förestående debatten i storthinget, för hvilken jag efter dess slut skall tillåta mig meddela en mer samman: hängande redogörelse, i detta afseende lemna erforderliga upplysningar. När detta bret offentliggöres, skall det sannolikt genom telegrafen redan ha kommit till svenska lä sares kunskap, att för storthinget blifvit fråmlagdt ett förslag till adress till H. M. konungen. Ända sedan det visade sig, hvilket misskännande af: storthingets verksam het regeringens — nu för öfrigt i sista ögonblicket, men för henne onekligen allt för sent frängångna — prolongationsvägran innebar, och huru fullkomligt den stred mot hvad göromålens försvarliga skötande kräfde, och man dertill kände med en till visshet gränsande sannolikhet, att regeringen icke skulle tillstyrka sanktion å storthingsbeslutet om rättighet för statsråden att deltaga i thingets förhandlingar, har nödvändigheten deraf, att representationen på detta sätt omedelbart vände sig till konungen varit på tal inom stoörthingskretsarne. Så vidt det är möjligt att förutse, skall ingenting nu mer förhindra, att detta sättes i verket, Om man med ringåste grad af befogenhet vågar åberopa tidningarnas yttranden så som giltiga vitnesbörd om sinnesstämnin gen bland allmänheten, kan det icke heller nekas, att i detta fall den allmänna meningen! både har fullständigt klar för sig nöd: vändigheten. af en slutlig räfst med den a! regeringen följda politiken och tillika till allra väsentligaste delen ställer sig på stor thingets sida. Jag vill icke här åberopa mig på män och tidningar, som under det nuvarande regeringssystemet alltid ha trot! sig böra intaga en decideradt oppositione! hållning. Deremot vill jag tilläta mig nämna att samma uppfattning af situationens full ständiga ohållbarhet och af regeringens skefva ställning i densamma nu äfven dela: af organer, som mycket länge ha sökt bi behålla hoppet på en försoning och en fö) framtiden mer samdrägtig utveckling unde: den nuvarande regöringens auspicier. Tyvärr finhs i den sanktionsvägran, som nu måste artagas skola medföra ett miss troendevotum mot ministåren Stang, ett mö ment, som knappt kan underlåta att gifvs hela räfsten en prägel af bitterhet, hvilker den icke skulle ha fått, om det här blot hade varit principer som stått mot principer Det är den omständigheten, att just den nuva rande regeringens främste och ledande med lem, statsrådet Stang, är den af vårt lands of fentlige män, som under sin föregående bans med största skicklighet och ihärdighet just har förordat nyttan och nödvändigheten af der reform, hvars verkställande han nu i sit Nifs afton icke har fördristat sig att till styrka. Det skall väl från regeringens för svarare icke tryta förklaringar, huru stark: