Aftonbladet – 13 maj 1872, sida 2

han. Skall väl en så förtjusande flicka, som du, göra sina promenader ensam? Du måste tillåta mig att göra dig sällskap. Sluta ert prat, återtog hon: sträft, men det var en sträfhet alltför grof atticke vara tillgjord. :Han genomskådade den ochlade sin hand på hennes arm. Hvad Heter du mitt vackra barn af vå gen? sade han. Hvad rör det er! svarade hon, tag bort er hand. Jag talar aldrig med så förnäma herrar. Men jag är ingen förnäm herre. Är ni inte? det skulle jag ha trott. Det syns, att du inte har urskilning; om.jag hade vetat, att här fanns en så vacker flicka, skulle jag ha kommit hit förr, Så sköna ögon du har, tillade han, seende skarpt in i dem. Om di ä vackra, så ä det inte för ers, sade hon med: en fängslande blick på honom, gå ni behöfver ej bry er derom. Grymma varelse, svarade han med en hånande ifver, hvartill äro då dina läppar. dessa kyssvärda läppar? Att behålla för mig sjelf, svarade hon näbbigt. Du menar inte, hvad du säger, de äro till för någonting bättre. Mr Treherne! afbröt -honom Juristen som just uppstigit från sin beqväma ställ ning och gick fram till honom, sjag är led: sen att afbryta er kurtis, men dagen lider och, om vi önska komma till Dover i mid: dagstid, måste vi tänka på att börja våra lefterfrågningar. Mycket riktigt, svarade Treherne, men säg mig blott ditt namn, min flicka? Nell, svarade hon. I -Nell, ån! hvilket vackert namn! J: ag skall minnas Nell till sista dagen af mitt lif. —