Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 3

TEATER. DRAMATISKA TEATERN. De förtryckta, komedi i 4 akter. Svenskt original af E. Bäckström. I Med afseende å sin byggnad är detta stycke i allmänhet ganska utmärkt. Handlingen utvecklar sig följdriktigt ur inre grunder, det ena uppträdet springer osökt fram ur det andra, och slumpens hjelp behöfver knappt någonsin anlitas. Hvad möjligen kunde anses såsom mindre sannolikt, såsom adjunktens hastigt påkomna rikedom, är genast från styckets början antydt såsom i viss rån väntadt. Erbjudandet till Erland af den der skolläraresysslan kan visserligen anses komma ganska lägligt, då derigenom för honom beredes det enda tillfället att få vistas i Sigrids närhet och vaka öfver hennes lugn och lycka; men det sker på ett temligen osökt sätt, innan man ännu kan förstå dess sammanhang med styckets ekonomi, så att det icke kan såra någon. Endast i fjerde akten, då först baronen, derpå Louise och slutligen adjunkten inkomma och hafva scener med Erland, skulle man kunna säga att deras uppträdande skedde liksom på beställning. Någon egentlig slump kan man dock ej tala om och samtliga dessa scener äro af nödSäpatehet för dramatsfutveckling mot sitt mål. Enskilda scener äro ntarbetade med en synnerlig finhet och talang. Interiören vid kaffebordet i prostgården och i salongen på Vasanäs och främst af alla den förträffliga scenen i andra akten, då adjunkten uppsäger prosten tro och lydnad, samt bröllopet med sina lyckönskningar och skåltal i den tredje äro ej blott i hög grad effektfulla, utan dertill så naturliga, att man tycker sig i verkligheten hafva uppleft dylika uppträden. Synnerligast är detta fallet med den sistnämnda scenen, hvilken den vigselförrättande presten, brudens föräldrar, marskalkar och tärnor täfla att skänka dess rätta relief. Verserna för tärnorna äro mästerliga. Skrifna på valsrytm och med en mängd — om vi ej missminna oss 14 — lika rim i hvarje vers, utmärka de sig dock för samma innehållslöshet och framsägas med samma sjelfbehagliga fadaise, som pläga vara fallet med dylika poetiska alster i allmänhet. Men är denna scen makalöst rolig, så fordras det äfven, emedan den föregås af en mycket pinsam emellan Lonise och Erland, derunder hon längre tid, än behöfligt vore, tvingas att ligga afsvimmad. Första gångerna — då hon till och med låg på golfvet, under det han, innan han kommer sig för att hjelpa henne, egnar en längre stund åt betraktelser, hvilka visserligen kunna vara ganska riktiga men här synas vara mindre på sin plats — kom denna seen det stygga temligen nära. Den är emellertid den enda, utom slutscenen, som efterlemnar ett verkligen obehagligt intryck, och den strid om brefvet, som föregår mellan Louise och Erland, innebär en stark reminiscens från det franska sensationsdramat. Den skulle tvifvelsutan vinna på en betydlig förkortning, hvilken vi derför taga oss friheten rekommendera. En egenhet i detta stycke, som genomgår alla dess fyra akter och, hos en fört. af så betydande teknisk skicklighet som hr Bäckström, ej kan förklaras annorlunda än såsom ett trots mot ett häfdvunnet bruk att knipa publiken genom stora effektfulla slutscener, är att hvarje dess akt slutar med; en liten scen mellan 2 till 4 personer, dock föregången af en stor dylik, hvilken man just skulle tänkt sig såsom slutscen. Det är sant atti slutorden ligger dock alltid en point, hvilken likväl knappt förmår göra sig gällande gent emot det öfverväldigande intrycket af den nyss passerade större s8cenen. Det är som om slutet af en akt i en opera bestode af en obetydlig duett. omedelbart föregången af en väldig kör. Det fins falska dramatiska effekter; sådana föraktar en uppåtsträfvande skald med rätta. Men det fins ock sanna dylika, som ha sin grund i sjelfva dramats natur, och dem har Than ej rätt att sätta sig öfver. I Sin största styrka visar förf, likväl i dialogen, hvilken är sådan, att den kan räk-Inas såsom ett framsteg inom den svenska -l dramatiken öfver hufvud. Inga tomma I fraser, intet uppskrufvadt träffar man här, utan äfvenide mestpatetiska scener är språket Il enkelt och naturligt, sådant det talas i bilIdade sällskapskretsar. Det har dock ännu len framstående egenskap: det är allt ige-Jnom mättadt af en qvickhet — stundom 1e; kande, stundom djupt humoristisk — hvilI ken till och med kan göra det svårt för en -loeh annan åskådare att följa alla dessa så rikligt kringströdda pointer. Detär särderlles från den gamle adjunktens läppar man hör dessa qvickheter framljunga, hvilka ofhp tast komma som bistert fräsande blixtar, men också någon gång kasta ett mildt försonan.Ide ljus öfver den ensamme mannens karakI tär. Vitillåta oss att anföra en af det tisenare slaget. Fröken Sigrid tackar honom I vid sitt afsked från prestgården derför att han, som är så bister mot alla andra, dock rlalltid visat henne vänlighet; och han svarar Fröken har förbytt mig som alla andre t.l och, då man vänder ut och in på en gam mal paraply, ser den ut som en tulpan Äfven för det rörande har förf. lika lyck r.iliga som enkla uttryck, såsom t. ex. di tj Erland, på frågan om hans mor är mycke a fattig, svarar: När vi voro två vid bordet rhade vi alltid nog. Gud vet huru det n ekan vara. Enkelt rörande är också Louise Il berättelse för Smahl om hennes olycklig: kärlekshistoria,