Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 3

r 5. a u e nr fhr M Y Nn r A j j 4 j N -lintressanta rol. : j i -)dade i psykologiskt riktiga motiv. gör hans patos. mera direkt verka för det älskade föremålets lycka, gör han det genom att hedra I henne och skydda henne för de sorger, som, möta henne. -Idå han säger, att hans kärlek nog är ädel Iden poetiska sanningen af sin skapelse — j emellertid det, man kunde väl säga, brutala sägelse, framställer henne såsom sin blif25 BVARNUCL avL tj VEBeBla 515 dl (Cc OLICIbara vapen hon eger mot honom ser en Guds dom eller ett verk af försynen, eger här en betänklig begreppsförvirring rum. Och då slutligen Alexis, utan någon motsägelse från Erlands sida, säger att, ifall hon begagnat detta bref, skulle han hafva dödat sig, och dermed hade allt varit godt, smakar detta af en materialism, som, huru hemmastadd den än må vara inom det franska dramat, man ej kan önska öfverflyttad i svensk jordmån, Vända vi oss nu till karaktersteckningen, måste vi erkänna, att den i allmänhet är lycklig och djupare, än man af förf:s föregående lärospån skulle hafva kunnat vänta. Den bäst tecknade karakteren, kring hyilken också hufvudintresset koncentrerar sig, är Louise, hvars lidelser alltid äro fullt menskliga och hvars handlingar äro grunSjelfva den svaghetens obeslutsamhet, som i handlingens ögonblick förlamar hennes kraft, tjenar endast att stärka vårt medlidande för henne. Hon har också i fröken Lindqvist erhållit en representant, som förstår att på ett vackert och sant sätt uppbära denna Vid första representationerna syntes hon oss väl liten och svag för detta parti, som i vissa moment kräfver en stor samlad kraft, men vid ett förnyadt åskådande af stycket hafva vi funnit hennes uppfattning fullt riktig. Ja, vi tro till och med att utvecklandet af en större styrka, än hon här ådagalägger, skulle störa det poetiska intrycket af den ljufva bild af li dandet, som hon skänker. Om Erlands karaktär hafva vi förut i korthet yttrat oss. Det är en ädel och fullkomligt oegennyttig ungdomskärlek, som ut. Då han icke tillåtes att om icke han vore der, otvifvelaktigt skulle Att förf. ej varit blind för den något hyperidealistiska stämningen hos denna karaktär visa tydligen Smahls ord, och vacker och i himmeln skulle den också vara praktisk; och då han lika fullt vågat framställa den, visar det att han tror på en tro, för hvilken vi hålla honom räkning. I en besynnerlig kontrast till Erlands utomordentliga ädelhet och finkänslighet står sätt, hvarpå han disponerar öfver Louises hand; i det han på ett sätt och under omständigheter, som icke medgifva någon motvande maka. Hvad är, som ger honom minsta rätt att för sin svärmiska id att bereda sin älskade Sigrid en på illusioner och I mera typer än verkliga karaktärer. li den senare funnit en, som fullt lämpar sig . recitera de förr omnämnda bröllopsverserna, ett bräckligt fördöljande af sanningen bygd lyeka trampa andras menniskovärde under fötterra? Detkär en alldeles för mycket fransk uppfattning af det sämsta slaget, att en flicka, som blifvit bedragen i sin kärlek, derför skulle sakna all sjelfkänsla och utan ringaste tillfrågan låta disponera öfver sig såsom ett viljelöst ting. Erlands rol utföres af hr Fredriksson med mycken talang. Vi våga dock tro att den ej fullt öfverensstämmer med hans. skaplynne, och är det ur denna synpunkt så mycket större heder för honom att, så väl som han gör det, lösa detta ytterst svåra problem. I Smahl har förf. tecknat en i lika hög grad originel som intressant personlighet. Han är dock ej mindre tack skyldig hr K. Almlöf för hans allt igenom fulländade sätt att återgifva den, än denne bör vara förf. tacksam för den uppgift, som här skänkts honom. Hr Almlöf har visserligen skapat en hel mängd af oförlikneliga komiska karaktärer, men knapt har han varit i tillfälle att dana en så djupt humoristisk sådan som Smahls. Endast denna och det sätt, på hvilket han framställes, borde kunna åt skådespelet betrygga en lång framtid på scenen. Mindre klar än de förut nämnda förefaller oss Sigrid. Man snarare anar hvad förf. med henne åsyftat, än man fullt uppfattar det. Hon är en ädel och finkänslig natur, som sprider ljus omkring sig öfverallt, der hon uppträder, men på hennes verkliga själstillstånd blifver man icke rätt klok. Hon älskar sin trolofvade först och sedan sin make, men hvilka känslor hyser hon då för Erland? Hvarifrån kommer hennes fråga i första akten till prostinnan, om denna verkligen tycker att hon bör gifta sig med sin kusin, när alla tre lysningarna redan egt rum och bröllopsdagen är utsatt; är det blott ett oegennyttigt intresse, som förmår henne att tillbjuda Erland den ofta nämnda skolläraresysslan; är det endast sårad fåfänga eller en varmare känsla, som kommer henne att, om också blott för ett ögonblick, egna en saknadens suck åt upplösningen på bennes lilla roman? Ett berättigadt tvifvel om hennes verkliga känslor qvarstannar alltid hos åskådaren. Att dylika oklarheter skola göra utförandet ganska svårtligger i sakens natur, och vi anse det ganska förtjenstfullt af fröken Åberg att hafva så pass öfvervunnit dem, som fallet här är. Endast mot hennes sätt att utsäga de skämtsamma replikerna i första akten vilja vi göra en anmärkning mot brist på tillräcklig qvinlig mjukhet och finess. Äfven baronens karaktär lider starkt af oklarhet. I början förekommer han blott såsom en feg skurk, men adlas i sista akten helt plötsligt och på ett sätt, som hos åskådaren qvarlemnar starka tvifvelsmål, till en ridderlig man. Hr Sundberg bjuder till att skaffa honom den del i åskådarens intresse, som skäligen kan komma denna af förf. något försummade person till godo. Bipersonerna äro, såsom ofta är fallet, Bland dessa framstå dock några, i första rummet den äckligt tillgjorda fru Kruse och den pösande östgötaprosten, såsom högst förträffliga. Fru Almlöf återgifver den förra rollen med vanlig talang, och hr Broman, som alltid lyckas i rent svenska typer, har för hans individuvalitet. Alla öfriga biroler äro väl tecknade och framställas äfven lyckligt på scenen, och hr Hedin förtjenar en särskild mention för sitt utmärkta sätt att liksom hr Lagerqvist en för sin lyckade apparition. Ett rollutbyte tillåta vi oss för skådespelets eget bästa att föreslå, nemligen emellan fru Kinmansson och fröken Bock. Den senare skulle utan tvifvel kunna gifva mer färg åt prosten Jöns småsinnade hustru, på samma gång den förra med all säkerhet skulle gifva en äskådarens föreställning mera motsvarande bild af Erlands moder, om denna också blott framträder med en enda liten replik i slutet af stycket. 4 Pe Fr leta rg Vi afsluta vår granskning med att önska förf. lycka till detta vackra prof på sin rika begåfning för dramatiskt skaldeskap. Äfven teatern är att lyckönska till ett inhemskt arbete af så högt värde, om hvilket man bör kunna hoppas, att det rätt länge skall kinna uppehålla sig på scenen. Åtminstone synas de talrika besök och det lifliga intresse, som hittills kommit det till del, utgöra ett godt tecken i denna riktning.