Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 3

Det är otvifvelaktigt att stora spanmålsförråd finnas dels hos landtmännen, dels på upplag, hvilka förråd sedan sjöfarten öppnats komma i marknaden. Högst betydliga förråd finnas i de trakter, som ännu icke ega jernvägar. Dessa förråd afyttras först när de inom landet befintliga sjökommunikationerna bli tillgängliga. Så t. ex. ha nyligen sex fartyg befraktats här för att i Westerås intaga hafrelast direkt på England, och många af de ångfartyg, som ankomma med styckegods, taga spanmål — i synnerhet hafre — i retourfrakt. Att spanmålsprisen — med undantag för hvete — äro i nedgående kan icke förnekas. Måhända skola landtmännen snart börja klaga öfver den stora prisnedsättningen, ehuru det är en naturlig sak, att priset icke ständigt kan blifva högt, när den ena rika skörden följer efter den andra, hvaremot de icke torde kunna klaga öfver hämmad afsättning, såvida de åtnöja sig med det pris, som exportörerna kunna betala. Om man blott fäster sig vid det spanmålsslag, som till största qvantiteten exporteras, nemligen hafren, så kan icke gerna bestridas att priset derå under de senare. åren varit högre än det rätteligen bort vara, om man tager hänsyn till detta sädesslags näringsvärde relativt till de öfriga. Det är icke ett normalt förhållande att priset på korn och hafre pr lispund varit i det närmaste lika, och ändå mindre att prisskilnaden mellan 1 lisp. råg och lika vigt hafre endast varit 8 å 10 öre, stundom icke ens så stor. Men just det abnorma priset på hafre har framkallat den ständigt tilltagande hafreodlingen, i hvilken senare omständighet, enligt vår uppfattning, dock ingalunda ligger något klandervärdt, enär landtmannens hufvuduppgift måste vara att i afseende på spanmålsodlingen producera sådana sädesslag, som i handeln äro mest begärliga och bäst betala sig. Derföre har i Skåne och Östergötland odlingen af hvete och vårsäd ökats men odlingen af råg minskats vid de bäst skötta egendomarne. Det är af ingen betydenhet att råg införes till det bördiga Skåne. Det är möjligt att om priset på hafre — som nu i allmänhet är omkring 85 öre pr lisp, — skulle nedgå med 10 öre, många landtmän, som blifvit vana vid det betydligt högre priset, skola förklara att hafreodlingen icke längre lönar sig. Men i så fall lönar det sig att använda hafren istället för annat kraftfoder till kreatuirs utfodring, och betalas den icke medelst den ökade proluktionen af mjölk och kött, så säljes den väl till det gångbara priset. På ladugårdsskötseln har den stora spanmålsexporten ingalunda verkat menligt, utan tvärtom förmånligt. Produktionen af smör, ost och gödkreatur har både i qvantitativt och qvalitativt afseende stigit. TLandtmännen inse allt mera att ju rikligare de kunna föda sina kreatur, desto större afkastning lemna de. Den förmånliga spanmålsafsätt ningen har äfven beredt de omtänksamme andtmännen möjligheten att genom artifisiella gödningsämnen öka jordens växtkraft, ch ganska säkert är, att den landtman, som Nn gång — förutsatt på ändamålsenligt sätt — användt dylika gödningsmedel, dermed ortsätter alltjemt i större mängd och till ;kad fördel, enär erfarenheten lär att de illföra jorden just sådana näringsämnen som efrämja växternas högre utveckling.