Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 2

Furst Bismarck har i dessa dagar lidit ett politiskt nederlag. Som bekant meddelade telegrafen för någon tid sedan, att kardinalen furst Hohenlohe hade blifvit utnämnd till tyskt sändebud i Rom, och de bismarckska tidningarna i Tyskland sökte efter ord för att uttrycka sin beundran öfver det mästerskap, hvarmed rikskansleren beröfvat den ultramontana oppositionen sin udd genom att få hos påfven anställd såsom sändebud en man,. hvilken var villig att understödja hans politik, på samma gång som han i sin egenskap af kardinal var i tillfälle att blicka den romerska kurian i korten. Helt visst hade Bismarck här gjort ett mycket fint schackdrag, men han hade dock begått det felet, att draga en alltför stor vexel på sina motståndares dumhet. Detta har nu visat sig. Kardinal Antonelli är också ett fint hufvud, och då preussiska regeringen gjorde förfrågningar i Rom huruvida furst Hohenlohes val var påfven behagligt, blef svaret, att påfven icke kunde tillåta en kardinal att öfvertaga en sändebudspost. Antingen måste furst Hohenlohe uppgifva tanken på att representera Tyskland i Rom, eller måste han afstå från sin plats i kardinalskollegiet, men då Bismarck utsett honom till sändebud just derför, att han är kardinal, är det icke lätt att se hur den fine statsmannen denna gång skall dölja sitt nederlag. De regeringar, hvilka hafva handelsfördrag med Frankrike, äro mer än någonsin beslutna att göra ailt hvad i deras förmåga står, för att hindra att råämnen beläggas med tull. Å andra sidan hafva åtskilliga medlemmar af nationalförsamlingen, hvilka hylla protektionistiska grundsatser, under anförande af Pouyer-Quertier hos Thiers yrkat att en dylik tull så fort som möjligt måtte påläggas. Augsb. Allg. Zeit. lemnar i en korrespondens från Konstantinopel en mörk skildring af tillståndet vid dervarande hof. Tidningen vill hafva sig bekant, att en katastrof förberedes i anledning af en tillämnad förändring i tronföljden. Alla, som på något sätt stå i förbindelse med dynastien, dela sig i två partier. Å ena sidan står Murad Effendi, sultan Abdul-Medjids äldste son och presumtiv tronföljare, å den andra Yussuff Effendi, äldste son till den nu regerande sultanen, För Murad Effendi talar den hittills gällande arfsrätten, enligt hvilken sultan Abdul Assiz efterträdde sin broder på tronen; den uppfostran, som prins Yussuff Jezedin har fått, påstås gifva anledning till att frukta det värsta för riket i en framtid, hvaremot allt synes vitna om, att Abdul Medjids son skall blifva en god regent. Korrespondenten slutar med följände örd: Att en förändring i tronföljden icke skall gå för sig utan vidare omständigheter, begriper hvar och en; allmänheten börjar redan frukta för en revolution, och man hyser stora farhågor för ett upprepande af uppträdena i Dschedda och Damaskus.