Aftonbladet – 11 maj 1872, sida 2

kande på en stol, jag är redan så: trött och matt, mrs Cornish, jag hade knappt några krafter när jag. började. Denna hettan är minsann olidlig att stryka i. Hm! mrs Willis, sade gumman, med hvilken hon talat, hvarför lät ni flickslynan ränna af på det der sättet; lat och oduglig, som hon är, tänker hon på ingenting annat än att springa efter karlar. Ni skulle ha befallt henne att stanna, men nu skämmer ni bort henne, om någonsin en mor skämt bort sitt barn, då hon till på köpet inte är ert — då är det för mycket! Nåväl! om hon också inte är mitt barn, sade mrs Willis, förgätande hela sitt arbete under samtalet med sin granne, så anser jag henne nästan så, och jag kunde inte älska henne mer då; jag tror till och med, att jag ej skulle hållit min egen dotter så kär, som Nell, ty hon kom till mig på en tid, då mitt hjerta var mycket betryckt, och sedan hon blef lemnad i mina händer, har jag haft omsorg, såväl som kärlek för det dyra barnet. Det är tjugu år nästa jul, sedan jag upptog henne, det är tid nog att fästa sig, kära granne. Mrs Cornish, i likhet med alla invånare på Chelton Marsh, hade ferfaldiga gånger förut hört den berättelse, hon kände på sig nu skulle följa, och gjorde ett sista försök, ehuru förgäfves, att hejda strömmen. Gubevars! mrs Willis, vi veta alla hur ni hållet af flickan; det är en bedröflig historia, som är nogsamt bekant, tillade hon med en skakning på hufvudet. Ja! ni vet det alltsammans mycket väl, mrs Cornish, men ni, ej heller någon annan, kan fatta hvad jag kände för detta barn, allt ifrån första dagen. Jag var, som ni vet, en ung hustru, nyligen gift — min lilla älskling, som jag hade hoppats skulle