Aftonbladet – 10 maj 1872, sida 3

Jexplosionen sprängd i oräkneliga skärfvor och afkyld genom beröringen med luften.! Andra se deri bergets tuff, som blifvit upplöst och omfärgad af vattenångan och del! gaser, som vid en så hög temperatur fri-: göra sig i vulkanens härd, och som be-j: vis härpå anföra de, att Vesuvius allt se-4 dan år 79 ej mer utkastat några sådana och! att de följaktligen utgjorde en äldre aflag-! ring från förbistoriska eruptioner, som igen-! fyllt den gamla instörtade kratern. ( 9. Lavan, bildad af alla smältbara äm-! nen som berget innehåller, och än höjande ls sig till kraterns brädd, än utgjutande sig!l! genom sprickorna vid käglans fot. Den lava, l som fyller kratern kastar sitt återsken på ll ångorna och molnen och ger dem utseendeln af lågorna vid en stor brand. Deremot kan s den utför bergsluttningen nedflytande lavanc sä mycket mindre synas som hon fördjupar 1 1 d I 1 I äö 1 8 sig i de gamla, af jordbäfningen på nytt öppnade sprickorna. När utbrottet är svagt, flyter lavan ofvanpå marken, fyller ravinerna och fortsätter ända ned till hafvet. 10. Upphöjningar af vissa delar af berget eller kusten, förorsakade af den nyalä lavan, som tränger ned under den gamla, upphettar och utvidgar den. Så fann SainteClaire Deville 1861, att stranden höjt sig med 1 å 12 meter, medan han på Vesuvius ä förgäfves sökte lavaströmmarne, som bortg vara ofantliga, men som försvunnit i de gamla n sprickorna. 1 8 lb 1 0 Sådana äro de förnämsta fenomenen vid ett utbrott. Dessa fenomen äro antingenl samtidiga eller vexelvis förherrskande. De uteblifva stundom, men man måste ha dem alla i minnet för att kunna förstå de gamlas beskrifningar, hvilka eljest förefallal dunkla och förvirrade. s Vi skola till en början välja vår obser-!h vationspunkt så långt från Vesuvius som jn möjligt, och vi skola i detta fall följa denle yngre Plinii exempel, som stannade qvar i Misenum, medan morbrodern, den äldre Pli-la nius, begaf sig till Retina och Stabize, der!( han skulle finna döden. Af Vespasianus ut-1s nämnd till prefekt öfver flottan, hade denls äldre Plinius, en flitig kompositör och enjk duglig embetsman, fått behålla samma befäl d under Titus. Han hade tagit hem till siglg sin syster Plinia, hvars son, Plinius Ceeci-g lius Secundus, en adertonårig klok och tän-n kande yngling, gaf de bästa förhoppningars om sig. n Klockan var 1 på middagen. Rötmåna-e dens hetta hade ej förlorat, något af sinlp styrka. Prefekten öfver flottan låg på sinn soffa och läste, då hans syster kom insprin-!d gande och underrättade honom att man såg lo ett moln af utomordentlig storlek och skap-lå nad. Plinius påtog sina sandaler och gickis upp på en terrass, hvarifrån man hade en vidsträckt utsigt öfver hela trakten. Mol-lt net uppsteg från ett berg längstinigoifen,a som man ej kunde urskilja, man fick förstla sedermera veta att det var Vesuvius. Detls uppsteg med stark fart, stannade, utbredde s sig och sjönk åter ned af sin egen tyngd. k Man tyckte sig se en jättepinie, hvars stam v höjde mot himlen en krona, som utgrenade n sig åt alla håll. Molnet syntes än hvitt!s (vattenångorna), än smutsgrått (askan), än t fullt af Säckar och prickor (slaggen och pimp-n stenen). n Plinius den äldre går ombord på sin galer 2 för att på närmare håll observera det säll-n samma fenomenet och inbjuder sin systerson 8 ätt vara sig följaktig. Men denne besluter 2 sig för att stanna hemma för att afsluta ett 1 arbete som morbrodern förelagt honom. Yngk lingen stannar således i Misenum, och dålv vällsg kommer, tar han sig ett bad, supe-t rar och går och lägger sig. Lindriga jord-Y stötar oroa först hans sömn, men han in-S somnar till sluts och vaknar först då hansja 3 yummet för att väcka ho-1S mor kommer ia : ifvi nu blifvit ytterst nom, Jordstötarne na att instörta. )h häftiga och huset tycktes nära 1 De gå båda ut och sätta sig så t plan som sträckte sig från gården new till hafsstranden. Plinius tillsäger en slaf att hemta sig en volym af: Livius och börjar göra ttdräg deratör, en kallblodighet som förefaller något aftekterad, men var beräknad att lugna den uppskrämda folkmassan. Klockan var redan 7 på morgonen, men det var ännu endast halfdager. Då stötarna oupphörligt tilltaga i styrka, måste man lemna de bebygda platserna och uppsöka öppna fältet. Den af skrämsel nästan vansinniga folkmassan rusar strax efter. Man gör halt utanför staden, och der efbjuda sig nya anledningar till skräck, Vagnarna som man fört med sig vilja ej stå stilla, oaktadt man lägger stora stenar under hjulen. Hafvet drar sig kastigt tillbaka från Stränderna, och man ser en myckenhet fisk sprattla på det töfrä; Och här man kastar blicken åt fasta landet, möles den af ett svart, ohyggligt moln, genomkorsadt af blixtar, men mycket tätare än blixtarna i ett åskmoln och skjutande vida längre och vida större eldfåror. Man skall öfverraskas af det träffande i denna skildring, om man erinrar sig livad som bärofvan yttrades om den elektricitet som utveckläs vid ett vulkaniskt utbrott och de ångor som åtfölja henne. Molnet som sväfvat öfver berget börjar nu småningom sänka sig, betäcker haf och land och insvepet Öapti och Miseni udde. Snart börjar askan, öd än i ringa myckenhet, falla och tvingar flyktingarna att åter sätta sig i marsch. Plinins vände sig allt emellanåt om, troende sig se en tjock rök utbreda sig som en ström och förfölja honom. Han befann sig med sin mor på sidan om stora vägen, som de lemnat för att ej blij nedtrampade af en folkhop som förskräckelsen gjort nära på vansinnig. Mörkret tilltog nu till den grad, att man måste stanna och sätta sig. Detta mörker liknade ej en månlös natt, utan kolmörkret 1 ett hermetiskt tillslutet rum, der alla; ljus blifvit släckta. Qvinnornas jämmer, barnens gråt och männens skrik, som ropade men ej kunde se hvarandra, och de högljudda bönerna till gudarne fulländade scenens dysterhet. Plötsligt sköt ett starkt sken upp i natten, det bebådade ej dagens återkomst, utan eldens annalkande, hvilken dock, tillägger Plinius, stannade långtifrån 088. Det är tydligt att Plinius härvid lät bedraga sig af optiska fenomen som för honom voro alldeles nya. Elden hvarom han talar befinner sig på Vesuvii spets, och om det ser ut som han närmar sig, låter detta förklara sig af hans storlek och hastiga tillökning i omfång. Utbrottet hade nu inträdt i en ny fas, askregnet upphörde för en stund. Vesuvii topp aftecknade sig tydligt och man såg plötsligt denna eld, som kunde ha två orsaker: antingen hade vat tenångan bildat ofantliga moln, som färgades af återskenet från den glödande lavan som fylde kratern, eller också hade en utströmning egt rum af tändbar gas, som vid beröringen med luften fattat eld och spridt sitt hemska sken öfver firmamentet. Dagen framskred emellertid. Efter en stund blef det åter mörkt, och askregnet började åter falla så tätt och tungt, att det öfverhöljde kläderna och nödgade de sittande att allt emellanåt stiga upp och skaka af sig det, eljest skulle de löpt fara att bli alldeles inhöljda deraf och tryckta till marken af dess tyngd. Vulkanaskan: är nemligen tyngre än den vanliga, emedan hon mä ft 0 rt Rh fr pre ct NG. tr 1 fr ESSEN