Aftonbladet – 10 maj 1872, sida 3

Vesuvius och katastrofen af år 79. I I medlet af sommaren år 79 hade Herculanum längesedan reparerat de skador det lidit af jordbäfningen, och ett nytt Pompeji rest sig på lemningarna af det gamla. Villorna och templen hade blifvit restaurerade, och hela den campaniska kusten hade fått ett föryngradt utseende. Man befann; sig i slutet af rötmånaden. Hettan var ryckande, intet regn hade fallit på länge och alla källor och brunnar voro uttorkade, nen hvilkas betydelse man snart skulle å erfara. Marken hade flera gånger ska cats af lindriga jordstötar, hafvet hade häft ig utan synbar anledning och betäckt sig ned bublor och skum. Man hörde ett doft underjordiskt mullrande, då plötsligt — det var den 23 Augusti kl. I på middagen — en ofantlig rökpelare sågs uppstiga från Vesuvius. För att kunna följa gången af det drama, som nu utvecklade sig, ha vi två ledtrådar att tillgå. Den ena är den berättelse af ögonvitnen, som innehålles i den yngre Plinii bref, den andra det stumma vitnesmålet af katastrofens offer, det vill säga de under askan funna skeletternas läge och de iakttagelser gräfningarna gifvit vid handen. Men för att kunna rätt förstå de detaljer historien meddelar oss seller arkeologin afslöjat, måste vi noga erinra oss de förnämsta af de fenomån som beledsaga ett stort vulkaniskt utbrott, i den ordning de följa på hvarandra. Vi skola derför här i korthet upprepa dem. 1. Rökpelaren, förelöparen och prologen. Han uppstiger ända till 2000 å 3000 fot och efterträder det lilla hvita moln, som vanligen sväfvar öfver kratern. 2, Jordstötarne, som föregå och åtfölja utbrottet, öppnar sprickorna och underlättar gasernas och de smälta ämnenas ut trängande. 3. Gaserna, som utbreda sig antingen genom sprickorna eller kratern, De äro af två slag, ett som fattar eld vid beröringen med luften och plötsligt uppskjuter i höga eldpelare, ett annat, tyngre än luften, som följaktligen håller sig utefter marken och är säker död för hvar och en som inandas dem, 4, Vattenångan från vattensamlingarna i vulkanens inre, som uppdrifves af det ofantliga trycket, kondenseras och nedfallei i strömmar af regn. För att fatta hur Herculanum kunnat dränkas i en askmöljs af mer än 80 fots djup, måste man ihåg komma, att vid aila stora utbrott vättuc spelar en betydande roll och att dess kraf måhända är större än sjelfva eldens. 5. Blixtarna, som frambringas af dess: med elektricitet laddade moln. Kunallarn: äro mindre starka än vid ett vanligt åsk väder, men blixtarna äro långvarigare och praktfullare och förena sig med eller följ: tätt på de uppstigande gasraketerna. 6. Askan, af elden pulveriserad materi och så lätt, att hon af vinden föres mycke långa sträckor. Så fördes hon år 79 änd: till Rom. Under utbrottet 1822 betäckte: OCastellamare (det gamla Stabix) med e! fots djup aska, 1861 lade hon sig som et snötäcke öfver Neapels gator, och enligt d senaste telegrammen från Vesuvius skal det samma äfven nu inträffat. 7. Glödgade stenar, som skjuta lodrät i höjden, som de vore utslungade från e! mörsare, och nedfalla på käglan eller vi dess fot. Den 8 Augusti 1779 blef by Ottoiano sålunda bombarderad af ett regi af glödgade stenar, som satte eld på fler: af husen. 8. Ofantliga massor af pimpsten, en lät och porös, i tusende bitar söndersmula tuffart, som föres långt bort af vinden oci vid sitt nedfallande bildar stora bankar Om tillkomsten af dessa pimpstenar, sor italienarne kalla lapilli eller rapilli, äro d lärdas meningar delade. Somliga tro at det är kraterns lava, som af vattenånga blifvit genomborrad med tusendetals hål, a