Aftonbladet – 10 maj 1872, sida 3

gifva henne ett sådant. Sigrid öfvertala nu sin man att infria detta löfte, och me tvekan och bäfvan ingår han derpå. Erland som inser att deras hem nu fått en ond ge nius och derför äfven behöfver en trogei vän, afstår från den framtid, som Smahl ve lat bereda honom och mottager i stället e1 obetydlig skolläraresyssla på baronens gods som denne förut på Sigrids uppmaning bju dit honom, Det nya hem, dit Alexis för sin ung: maka samt inbjudit slägtingar och vännel för att upplifva det, är lysande och kom fortabelt, men lyckan vill dock icke trifvas der. En blek spökgestalt smyger fram i det samma och jagar bort all frid från dess egare, hvilken tillika fruktar att hans hu stru skall märka att der finnes en annan som är mer värd hennes kärlek än har sjelf. Han har dock blifvit öfvertygad om att Erlands kärlek till Sigrid är fullkomligt ren och har derför valt honom till sin för trogne. Denne råder honom att vända sig till Louise och begära sitt bref åter och sö ker äfver sjelf att beveka henne. Troende att hon nu lidit nog för att kunna förlåta. återskänker han henne brefvet och beder henne göra ett ädelt bruk deraf, hvarjemte han bemödar sig att förmå Smahl att på Louise öfverflytta det beskydd, han lofvat honom sjelf. Denne vägrar dertill, hvaremot både baronen och Louise: följa hans råd, dervid dock den olyckan händer att Sigrid, ehuru på långt afstånd, blifver vitne till deras möte och försoning i parken. Alexis flyr, och Sigrid fordrar af Louise en förklaring, som denna säger sig ej kunna lemna. Ett obehagligt uppträde eger rum, som får sin lösning derigenom att Erland framträder och förklarar sig vara den, som haft mötet med Lonise, hvilken han dervid erbjudit sin hand och fått hennes löfte. De båda makarnes lycka är härigenom räddad, om också Sigrid, som nyss af Smahl erhållit underrättelse om Erlands kärlek, egnar en liten suck åt sin slutade roman; och, när Louise nu förklarar sig genom Erlands föresyn hafva blifvit stark nog för att ensam utgå i verlden och skapa sig ett öde, förklarar han att ingen denna gång lekt med hennes känslor, Smahl upptager henne till sin dötter, och Erlands mor inträder för att välsigna sina baril. Sådan är handlingens allmänna gåtg och såsom man ser är den ganska konstrikt anlagd, i det starka motsatser öfver allt kämpa mot hvarandra: Det är vackert och upplyftande alt se det slada mod, som en ädel kärlek föder hos Erland, i tiötsäts mot den fega egoismen hos Alexis, det hjelplösa tiiedvetandet af egen skuld och andras oförrätter hos Louise, ja, till och med mot den ensidiga tillgifvenheten hos Smahl, hvilken ej rägker till för mer än em Ett mycket åristigt drag är ätt hvad dennes sistnämnde ej kan: nemligen upphöja den förnedrade flickan genom att skänka henne sitt namn endast som dotter, detta förmår Erland på grund af en upphöjd och oegennyttig kärlek att göra i ännu högre grad genom att bjuda henne sitt såsom hästru Vi vilja ej ens sätta i fråga möjligheten af denna kärlekens offervillighet hos en ädel yngling, vi kunna tro på dess tillvaro, om också såsom högst sällsynt. Men i fullbordandet af detta offer ligger åter en estetisk orättvisa, som låter åskådaren erfara en känsla af obehag: Han kan icke i dennis upplösning se eit försoning öller ett slit på den kämp mellan stridande lidelsef, som han bevitnat, ty med nödvändighet tränger sig den frågan på honom: hvad skall blifva ä desså båda äktenskap? Den prosaiska snusförståndigheten kan visserligen säga, att många lylika på likartade grunder ingås i verkligheten och slå sig der ganska väl ut, men hvad som kan tima i Verkligheten är derför ej berättigadt i ett konstverk, minst inom len strängast lagbundna af alla konstarter. andra sidan medgifves, att förf, drifvit sakerna så till sin spets, att äktenskapet mellan Erland och Louise blifvit en nödvänlighet. Må det då ske, men må icke dfamät sluta dermed. Att måed de förutsättningar här förefinnas nya konflikter beständigt skola uppstå är gifvet, hvilka väl knappt ns i en femte akt skulle hafva kunnat nå sin lösning. Vi våga derför påstå att grundfelet vid författarens plananläggning varit att han valt en fabel, som egentligen skulle gnat sig för en tpiskt bred behandling. Detta om det totalintryck stycket på oss sjort. Dess grundtanke synes oss både vacker och originel, och på densamma skulle stvifvelaktigt kunnat byggas en förtjusande rovell. Sådant konstverket nu föreligger, ider det med alla sina framstående förtjenter och trots det starka intresse det väcker Mt en väsentlig brist: den af ön verklig af slutning. Vi återkomma med det snaraste till en nera detaljerad granskning af stycket, äfrensom af det sätt, hvarpå det utföres.