Aftonbladet – 10 maj 1872, sida 3

ska afdelningen önskas. i Till ledamöter af slöjdföreningen ha blif-: vit kallade ingeniören J. O. Andersson och jägmästaren G. E. Lind. TEATER. DRAMATISKA TEATERN. De förtryckta, komedi i 4 akter. Svenskt original af EE, Bäckström, yi Rh L Il d J j j j t 6 a , 4 , ! Det är ett godt och intressant arbete,lc som under detta namn gått öfver scenen,l ett arbete, som visar att dess förf. är stadd ! i en stark utveckling och som alltid ärld värdt en uppriktig aktning, om man också lt icke kan skänka det det odelade bifall, man j1 på grund åf dess många öch stora förtjen-l ster vore böjd att egna det. Stycket skillt jer sig från förf:s föregående med så mycket l1 nöje sedda småarbeten derigenom att här finnes utrymme för en mera utarbetad plan, ls starka konflikter och en mera dramatisk ut-4 veckling, och det måste derför betraktas : såsom ett afgjordt framsteg från hans sida:c Men huru glädjande dettå än är för allal: dem, som med sina förhoppningar omfattat 1 den unge skaldens äldre bemödanden, ärlt det dock ej nog för att fylla allmänhetens 1 och kritikens berättigade anspråk på ettl större skådespel. Det är oss derför ettls nöje att få erkänna det förf. här visat siglå mäktig ej blott af en rätt invecklad intrig-1 byggnad, utan ock af en ganska djup ka-lt raktersteckning och en finhet i dialogen, le som söker sin like bland dramatikens nya-d ste alster. Om också ej detta arbete medj4 ens förskaffat mästerbrefvet åt sin förf.,s förtjenar det dock väl att ansesför merali än ett löfte, ty äfven med de svagheter, då som det onekligen företer, är det i många ls afseenden en af de bästa svenska komedier. h Man kan visserligen sätta i fråga, huru s vida komedi är rätta benämningen för ettle stycke sådant som detta. Redan namnets tyckes motsäga det, och de stora krafter, f som inom det samma äro i rörelse, göra deta ännu mera, Snarare torde det böra räknas e till den art drama, som plägar kallas borzerligt skådespel, och det är troligen en-e dast åtskilliga franska dramaturgers exem-v pel, som förmått författaren att nämna detlo komedi. Härmed vilja vi dock för ingenn del förneka att det komiska momentet, äf-!1 ven i sina djupare skiftningar, der är högsts lyckligt representeradt. a Sjeltva den grundtanke, som fört. uppta-s git till bearbetning, är ganska originel och vf stort intresse. Om han deremot är före-!n ;rädesvis egnad för en dramatisk behand-yv ing må tills vidare lemnas oafgjordt. I ett presthus på landet vistas tre personer en beroende ställning, som genom den råa srötmyndighet, med hvilken prosten utöfvar sin herskaremakt, blifver rent af trycande. De äro adjunkten på stället (Smahl), n gammal ensam man, som åt prosten anörtrott ett litet kapital under vilkor att olifva försörjd till döddagar och derför af wonom anses lefva för länge, på samma sång han till följd af afundsamhet motll: vögre gåfvor försättes i overksamhet och l slifver det ständiga målet för prostens dåiga lynne och det ögontjenande husfolkets nissaktning; en ung sjutton års flicka Louise), fosterdotter till prostinnans förre nan, hvilken nu mera behandlas såsom en jenstflicka, den man knappt låtsar se, än nindre visar någon aktning; samt slutligeno nformatorn i huset (Erland Ring), en tju-ls ruettårig student, som visserligen i allmänhet f ider mera af det förtryck, hvarför de andra lk iro utsatta, än han sjelf är föremål derför, s men dock äfven får sin beskärda del deraf, ln I det hans mors fattigdom begagnas såsom u medel att såra honom. På dessa tre ver-!v e Y kar dock förtrycket högst olika. De båda örstnämnda, som hvar för sig stå ensamma . verlden, blifva den ene bitter och sarkatisk, så att hvarje hans ord är ett epigram, s len andra ett olyckligt offer för sin kär-ja ek för den förste man, som visar henne aktning och gör rättvisa åt hennes egen-1 skaper. Ynglingen åter, som af en god ochn ilskande mor lärt sig kärlek och sjelfupp-u offring, förmår intet förtryck att böja, utan i han snarare renas och förädlas deraf, ) Närmast i betydelse efter dessa kommall en ung baron (Alexis), den man, för hvarss fulländade erfarenhet i förförelsekonsten dens förbisedda och oerfarna Louise dukat under, v samt hans trolofvade (Sigrid), en fin och ädellr qvinna, hvilken är föremål för den mestlt upphöjda och minst begärande ungdomskärlek från Erland Rings sida. Hos den förre, 1 som uppriktigt älskar Sigrid, finnes bred-q vid hans lättsinne ett visst slags ridderlig-v het och känsla af sin brottslighet mot Louise. Derför gör han henne till sin domarinna, ilt det han tillskrifver henne ett bref, hvarige-t nom han gifver sig i hennes händer, ty ettt framvisande af detta bref skulle vara tillväckligt att bryta hans tillämnade äkten-t skap. Louise är dock för svag och obeslutsam att begagna sig deraf och ämnar il stället genom ett sjelfmord göra slut påle sitt olyckliga och värdelösa lif. Hon hin-t dras dock från utförandet af detta beslutl: och förmås att anförtro sin hemlighet åtl adjunkten, hvilken bevitnat hennes försök att sätta det i verket och lofvar henne sinli hjelp — en hjelp som nu mer är rätt mäk-: tig, ty han har genom ett arf plötsligen blif-1i vit mycket rik. Det första bruk han görj: af sin rikedom är att bryta med prosten: och erbjuda Erland — den ende som under 1 hans förnedringstid visat honom vänskap — : att dela den och blifva hans son. Han förli Louise med sig till baronens bröllop, sedan han öfvertygat henne att hon både förl: Sigrids och sin egen skull bör söka hindra: det. Hon söker träffa Sigrid, men blir af-I visad. Dock skall bruden passera genoml: det rum, der de tillsammans med Erland befinna sig, och hon skall: då göra ännu ett försök. Processionen kommer och hon skyndar fram, men, då i detsamma Alexis inträder från en annan dörr för att sjelf leda sin brud, försvinner hennes mod, hon ger till ett anskri och förlorar medvetandet. Under det ceremonien försiggår i rummet bredvid, är Erland sysselsatt att uppväcka henne, hvarvid han äfven kommer i tillfälle att taga det ödesdigra brefvet, som hon höll i sin hand. Vid sitt uppvaknande rasar hon och vill ännu försöka hindra det ingångna äktenskapet. Han föreställer henne att det nu är för sent och att första pligten nu är att skona den fullkomligt oskyldiga Sigrids känslor och, då inga skäl hjelpa, förklarar han sig komma att göra henne vapenlös genom att behålla hennes bref. Hon stormar ännu mera, men, då vigselakten nu är slut och bröllopsgästerna börja återvända, inser hon klokheten af att vara lugn. När bruden sedan frågar efter den olyckliga, hvars skri och fall hon Nn bevitnat, framträms