Aftonbladet – 10 maj 1872, sida 3

känner i Misenum natten till den 25 endast lindriga jordstötar. Vi skola nu följa den äldre Plinins på hans resa öfver golfen. Oaktadthan genast gaf order om klargörande af ett lätt och snabbgående fartyg, blef dock affärden för dröjd. Just som han skulle gå till segels, kom nemligen ett bud från en afdelning af flottans soldater som låg i garnison i Retina med begäran att han skulle komma till deras hjelp. Med Vesuvius i sin rygg och Herculanum och Pompeiji på ömse sidor om sig, kunde de endast sjöledes rädda sig. Prefekten lät då bemanna några stora ga lerer med fyra rader af roddare, för att kunna upptaga ej blott soldaterna, utan äfven de romerska invånarne i villorna på kusten. Dessa nya anordningar taga tid, och det är först sent på eftermiddagen som Plinius går till sjös, styrande kurs rakt på Retina. Ju närmare han kommer-kusten, desto tätare och ljummare faller askan ned på fartygen, blandad med pimpsten och förkolade ämnen. Plötsligt skrapa fartygen mot bottnen; man kommer ej längre; hafvet är ej tillräckligt djupt, antingen det sjunkit ut eller berget till en del fylt det med sina ras. Det blir här nödvändigt att förtydliga den äldre Plinii eller, rättare sagdt, hans följeslagares berättelser, ty man vet ej om de anteck ningar han oupphörligt gjorde under vägen blifvit räddade och hemförda till hans systerson. Regnet af aska, pimpsten och förkolade ämnen har af gräfningarna i Pompeji blifvit bekräftadt, men hvad betyder detta hafvets sjunkande? Hvarför var stranden oåtkomlig? Hvarför måste fartygen, istället för att inlöpa i Retinas lilla hamn, stanna midt ute på öppna sjön? Vesuvius hade ännu ej utkastat tillräckligt mycken materia för att höja hafsbottnen. Inga ras eller synliga lavaflöden hade ännu egt rum. Tydligen hade en höjning skett af kusten af samma art och ursprung som den SainteClaire Deville 1861 iakttog, ehuru af vida större dimensioner, och förorsakad af lava-: strömmar som utgjutit sig i de gamla sprickorna, inträngt under de gamla lavabäddarna, utvidgat och höjt dem. Härntaf dessa grund, som nu plötsligt hejda de romerska galererna och tvinga dem att vända om, midt för ögonen på de olyckliga soldaterna, som se flottan aflägsna sig utan att kunna meddela sig med dem. Hon hade sannolikt ej medfört några båtar och de som funnits på stranden voro redan långt ute på sjön med de flyende skaror som kastat sig uti dem. De stackars soldaterna väntade en oundviklig död: att fly åt Herculanum eller åt Pompeji till var endast att välja dödssätt. Då Plinius ej kunde komma in till Retina, styrde han kurs på Stabixe, dels för att härifrån observera Vesuvius, dels för att bistå sin underbefälhafvare Pomponianus, som med en del af flottan här hade sin station. Då Pomponianus såg faran nalkas, hade han klargjort sina fartyg och väntade på vind för att gå till segels. Plinius finner honom orolig, lugnar honom, tar sig ett bad, superar och språkar under måltiden glädtigt med de närvarande. När natten inbrutit, uppskjuta stora flammor liknande ofantliga eldsvådor, på flera ställen af Vesuvius. Plinius anser dem vara brinnande landtgårdar och byar på sluttningarna, som genom invånarnes oförsigtighet att vid flykten qgvarlemna eld i spislarna råkat i brand och nu uppgå i lågor. Han kunde ej känna hvarken egenskapen hos vissa gaser att vid beröringen med luften fatta eld eller den glödande 1a vans reflexion på molnen. Han gick till sängs och var snart så djupt insomnad, att posterna utanför dörren hörde honom snarka, Frampå morgonen måste man dock väcka honom, Gården utanför rummet der han låg fyldes med aska och pimpsten, som hotade att snart tillspärra dörren. Man öfTade om man skulle innesluta sig i hua Ver öka hinna öppna fältet. Jord2. oo a amma ögonblick jagade Mistötarnä, 80m 1 ,. tom, tvungo likaseni invånare från sina ch SVUDel h ledes folket i Stabis att utrymma fIN2005, som hotade att instörta öfver deras hury. len, och kampera under bar himmel. Stenregnet var visserligen besvärligt, men dessa stenar, porösa och lätta, sårade ej, och man kunde skydda sig deremot genom att binda en kudde öfver hufvudet. Så gjorde också alla i Pompeji, som hade den lyckliga ingifvelsen att ej inspärra sig i husen, utan lemna stadet. Af detofvanstående ser man, att askoch pimpstensregnet började redan första aftonen i Retina, under natten i Stabig och först morgonen derpå i Misenum, der blott aska nedföll. Det är klart att om den af Vesuvius uppkastade materian varit i glödgadt tillstånd eller tillräckligt het för att tända, stabienserna och romarna skulle aktät sig för att blottställa sig för detta regn på öppna fältet. Obehaget var detsamma som af ett tätt, isblandadt hagel. Ehuru vattenuret utvisade dagningen, låg ännu det tjockaste nattmörker utbredt öfver golfen; man kunde endast med tillhjelp ät facklor och bloss leta sig fram. Man beger såg ted till stranden för att söka sticka ut till sjös, men det går hög sjö och vinden blåser rakt emot, Plinius låter då utbreda ett segel på askan, lägger sig derpå, begär friskt vatten och dricker två bägörö. Plötsligt känner man en stark svafvellukt, och strax derpå uppskjuta lågor ur marken. Plinilföljeslagare taga förskräckta till flykten. Sjelf reser han sig med tillhjelp af två slafvar, som stannat qvar hos honom, drar tungt efter andan och faller död till marken, , Han led af astma, säger oss uans Systerson, och var utsatt för anfall af qvmalng; men detta bröstlidande är ej tillräckligt att förklara hans död. Lågorna och svafvellukten angifva tydligt en plötslig utströmning af gas genom sprickor i jorden. Så såg man 1861 lavabädden från 1794 öppna sig och genom sina sprickor utsläppa giftiga och antändliga gaser, som också vid beröringen med luften genast fattade eld. Man måste dessutom komma ihåg, att Plinius låg på stranden och att från hafsbottnen sannolikt tuppsteg en stor myckenhet kolsyregas, som bildade ett allt tätare lager utefter marken. Den äldre Plinius drabvades af samma öde som hunden, som man insläpper i grottan vid Puzzuoli på stranden midt emot. Så länge man bär honom på armen, andas han lika obehindradt som de besökande, men genast man släpper ned honom på marken qväfves han af kolsyran, och om de besökande lutade sig ned, i stället för att hålla sig upprätta, skulle de likaledes qväfvas. Derigenom att han lade sig gick Plinius midt i gapet på faran, medan hans följeslagare, som blefvo stående, undsluppo. Slafvarne somhjelpte honom att resa sig hade ej heller något men af de giftiga ångorna, emedan de ej behöfde luta sig mycket. Slumpen har dylika ironiska infall. Den berömde naturforskaren kände ej naturfenomenen: han visste ej att vid hvarje eruption