Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 2

sen nu är offentligt organiserad på lagligt sätt, så att de ledande klasserna inom samhället kunna sätta sig iförbindelse med densamma. Detta har emellertid hittills icke skett; i synnerhet har nationalförsamlingen icke visat sig tillmötesgående. De 8000 lokomotivförarne och eldarena vid jernvägarne ingåfvo redan år 1869 en petition till lagstiftande kåren, i hvilken de visade att deras ställning under de närmast föregående tre åren blifvit outhärdelig, och i hvilken de icke endast yrkade vissa förändringar i bantrafiken utan också för första gången uppställde följande grundsats: Stridigheter mellan arbetarne och arbetsgifvarne afgöras af en skiljedomstol, bestående af två arbetare och två arbetsgifvare under presidium af en af rättens president utnämnd femte skiljedomare. TLagstiftande kåren lemnade petitionen utan afseende, men tillsände bandirektionerna densamma. Alla undertecknarne blefvo derpå afskedade, och jernvägsbolagen förbundo sig till och med ömsesidigt att icke mera gifva någon af dem anställning. Denna stränga behandling hindrade icke att jernvägspersonalen under kriget visade sig fullkomligt pålitlig, hvilket man finner af talrika intyg från generalerne och prefekterne. Äfven under kommunen var lokomotivförarnes och eldarenas hållning oklanderlig. Hittills ha de likväl icke kunnat ernå nägon förbättring af sina vilkor, och nationalförsamlingen har — ehuru mot en betydlig minoritet — ånyo förkastat en ny hemställan från dem om inrättandet af skiljedomstolar eller dylika inrättningar (sg. k. prudhommes). Rörelsen till förmån för qvinnornas rösträtt antager i England allt större, dimensioner. Den 30 i förra månaden höllo anhängarne af denna reform ett stort möte i S:t Georgs sal. En ofantlig folkhop hade skyndat dit från alla punkter af London. Till och med gatorna i granskapet voro uppfylda, och flere talare beslöto sig för att samtidigt i granskapet hålla ett annat möte, som hade icke mindre framgång än det första. Då ordföranden, parlamentsledamoten Jacob Bright intagit sin plats helsades han med högljudda bifallsrop. Efter några inledande ord af ordföranden, i hvilka han förutsade den slutliga framgången af det korståg som öppnats till förmån för qvinnorna, föreslog mr Anderson den första resolutionen, hvilken enhälligt antogs, sedan den blifvit förordad af mr Hughes, parlamentsledamot; miss Faylor och mrs Roze. Den lydde som följer: Mötet proklamerar, att uteslutandet från rösträtt för könets skull är stridande mot principerna för representationen i England, orättvist mot de personer som det beröfvar deras rättigheter och skadligt för hela samhället. Den andra resolutionen, som föreslogs af miss Becker och understöddes af miss Tod, antogs likaledes enhälligt. Denna resolution förklarar, att mötet gillar det lagförslag, som har till än: damäl att afskaffa qvinnornas uteslutande från valen, och auktoriserar ordföranden att uppsätta och för underhuset framlägga en petition till deras förmån, Slutligen föreslog mrs Fäweett, underhusledamotens för Brigthon hustru, ett tacksamhetsvotum för de parlamentsledamöter som i underhuset håde understödt rörelsen. Hennes förslag belsades med lifligt bifall och antogs enhälligt. En stor mängd qvinnor voro närvarande. Det är ännu omöjligt att förutse den tidpunkt, då underhuset skall gå in på qvinnornas politiska emancipation; men att denna tidpunkt icke kan vara alltför aflägsen, torde man med temligen stor sannolikhet kunna påstå. Allmänna meningen var i början emot denna fråga. Nu kan det konstateras, att denna id6, som i början väckte åtlöje, gör stora framsteg, och det skulle icke vara förvånande om den vid nästa val vunne en definitiv seger. Redan räknar man inom parlamentet ett sextiotal radikale medlemmar, som äro för Jacob Brights förslag. De konservativa å sin sida se det icke heller ogerna. De hoppas att kunna tillgodogöra sig detsamma för sin räkning. Carlistuppresningen i Spanien tyckes, att döma af de senaste underrättelserna, icke ha någon framgång. Enligt telegram till Times från Paris af den 2 dennes, kunde man af meddelanden från Madrid af den 30 i förra månaden finna, att insurrektionen. var. inskränkt till provinserna Navarra och Biscaya. I sistnämnda proving stodo omkring 4000 insurgenter och i Navarra omkring 6000; men detta antal ökades dagligen genom carlister, som fördrifvits från andra provinser. Kommunikationen mellan Madrid och Bilbao var fullständigt afbruten, men kommunikationen med Pampeluna var öppen. Insurgentarmens hufvudstyrka var koncentrerad i kantonen Las Amezenas mellan Pampeluna och Aldmedes nära franska gränsen. .Marskalk Serrano framryckte med mycken hastighet i denna riktning. Presternes deltagande i carlistupproret var fullt konstateradt; De använde sitt inflytande till att göra detta uppror till ett religionskrig. Myndigheterna ha vidtagit säkerhetsåtgärder i Barcelona och uppfordrat invånarne att utlemna. alla vapen vid äfventyr att visitation anställes i deras hus. Enligt ett telegram till Times från Madrid af den 2 dennes förföljdes fortfarande den carlistiska hufvudstyrkan under Rada af general Riveras brigad och sökte bana sig väg till franska gränsen, Trupper ha posterats vid bron i Vera för att hindra dem att komma in i Frankrike. Vid ett möte,som hölls i Madrid den 2 dennes af federalistiske republikaner, beslöts att partiet fortfarande skulle hälla sig passivt. Ett bref från S:t J6an de Luz till Bayonne bestyrker, att Don Carlos lemnat denna stad för att öfvergå gränsen. Det uppgifves, att herr de Tristany är med carlisterne. Enligt ett i