Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 2

fenomen i det fi donc! som vi här ofvan med mycken rätt lade i munnen på mästaret. Den parisiska kulturens egendomliga anda har hos fransmannen väckt en viss hetsig hederskänsla, hvilken känner sig sårad ända till raseri, när den omildt påminnes om hvad den konstladt döljer; man har lunnit, att det ofta faller sig svårt för en fransman att af sig sjelf komma ihåg ett sifvet löfte, men ursinnig blir han, om han Mt oss påminnes derom; den godmodigaste äter det då lätt komma till blodsutgjutelse. 5å t. ex, skämtar fransmannen gerna sjelf Ssfver sina egna laster och svagheter, men 1an blir utom sig, om han af andra erinras om dem. Vi ha nu flere gånger vid landets volitiska katastrofer, sådana de hvarje gång itförts genom den parisiska befolkningens unda, erfarit, att denna anda icke kunde ördraga och ursinnigt brusade upp, när en styrelse, i pessimistisk syftning spekuleranle på nationens välbekanta dåliga egenskaer; med hån gaf henne ett offentligt velermäle af sitt förakt. Då var det, såsom let tydligast visade sig i Juli-revolutionen .830, icke endast eller i allmänhet den gentliga pöbeln, utan just den finkänslige vildade, som i spetsen för den eljest så trö;a bourgeoisien ilade till barrikaderna; här, nindre i krigisk, än verkligen mordisk uppetsning, befann sig den rike bankiren, den vicke litteratören, konstnären och utan vifvel äfven stora operans aktör tillsamnans med folkets egentliga cancandansare: ersonlig bravour var lösen, och likasom en galante cavalieren fordom satte sitt lif å spel för sin trohets tvifvelaktiga point bonneur, så visade sig här en hel befolking upphetsad för att bestrida sin regering ättigheten att skymfa henne. Den parisiska Juli-revolutionen tog i fol