Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 2

marskalk Canrobert eller general Bourbakijs till kejsarinnan. Han frågade mig derjemte, om han kunde få angifva de vilkor, på!lb hvilka det skulle vara mig möjligt att in g leda underhandlingar om kapitulation med s general-en-chef öfver tyska armen vid Metz. !i Jag svarade honom att det enda, som jag 1 kunde göra, skulle vara att gå in på en kapi-i tulation med krigsära, men att jag icke kunde ls innefatta fästningen Metz i den kapitulation, som kunde komma att afslutas. Dettat är i verkligheten de enda vilkor, som krigaräran tillåter mig att gå in på, och detta är t det enda, som hr Regnier kunnat framställa. Om hans kongl. höghet prins Friedrich Carl , skulle önska fullständigare upplysningar om hvad som i detta hänseende föregått mellan t mig och hr R6gnier, skall min förste adjua tant, general Boyer, ha den äran att be-jg gifva sig till hans högqvarter på den dag 1 och timme, som han bestämmer. Rågnier, hade frågat Bazaine, om han kunde upp-t repa hans ord för Bismarck, Jag fanns icke, att det kunde vara något hinder här-; för, skrifver Bazaine; men jag kunde icke betrakta detta yttrande såsom något inle-l, dande steg, som jag gjort hos tyska rege-l1 ringen, hvilket depeschen från Ferrieres , tyckes förutsätta. Hr Råegnier, med hvil-l ken jag aldrig haft något att göra se-l, dan den 24 September, tillade sig här enl; mission, som jag aldrig anförtrott honom. : Så förhåller det sig med denna föregifna; intrig, som skulle ha tjenat mig till före-l, vändning att skicka bort general Bourbaki: från hären för att befria mig från ett vitne,l. som stod i vägen för mina äregiriga planer. Franske krigsministern general Cissey underrättade förliden torsdag den af nationalförsamlingen tillsatta komiten, som skall undersöka huruvida kapitulationskomit6ernas rapporter böra offentliggöras eller ej, att Thiers och hans ministrar hafva enhäl-; ligt beslntit att marskalk Bazaine skall ställas inför krigsrätt. Regeringen skall sjelf förelägga församlingen en särskild lag om krigsrättens sammansättning. Cissey förklarade derefter, att regeringen, på grund af ofvannämnda beslut, icke längre ansåge det nödvändigt att offentliggöra ka-pitulationskomitens rapporter, hvilket dess-1: utom, hvad Bazaines och prins Fredrik Carls : brefvexling angär, skulle vara särdeles oklokt, enär det kunde blifva till hinder för de underhandlingar, som samma dag blifvit började med Tyskland angående franska områdets utrymmande af de tyska trupperna. Komiten yrkade, att äfven general Wimpffen skulle ställas inför krigsrätt, på det att en grundlig undersökning skulle kunna företagas angående exkejsarens beteende vid Sedan. Cissey svarade, att regeringen icke ännu tagit denna fråga under öfvervägande, men att då hon gjort sig en åsigt derom, skulle hon meddela församlingen den samma. General Chanzy, ordförande i komit6n, besökte samma dag Thiers för att underrätta honom, att komiten enhälligt beslutit att general Wimpffen skall ställas inför krigsrätt. Det tros, att regeringen skall samtycka dertill. Fyrtiofem medlemmar af franska nationalförsamlingen, tillhörande den radikala och moderata venstern, hafva tillställt Thiers en skrifvelse, uti hvilken de yrka attingen ny exekution af lifdömda kommunistfångar må förekomma, förrän nationalförsamlingen har yttrat sig om amnestifrågan och om upphäfvandet af dödsstraffet. Bland undertecknarne äro Schoelcher, Edgar Quinet och Louis Blanc. Gambetta har icke undertecknat skrifvelsen. Franska regeringen har beslutit att upphäfva passtvånget mellan Frankrike och Italien, men hvad Schweiz angår, fordrar hon, att schweiziska regeringen skall påbjuda att i alla kantoner förordnas att främlingar skola förskaffa sig tillstångsbevis att nedsätta sig der, hvilket af franska regeringen betraktas som en garanti för Frankrike. Arbetarerörelsen i Frankrike har aldrig varit lifligare än nu, men lyckligtvis tyckes den ha kommit in på en bättre väg än hittills. Insigten om, att gemensamma, aftalda arbetsinställelser för att uppnå bättre vilkor endast böra användas i yttersta nödfall, har blifvit klarare än någonsin förut, i det arbetarne sjelfve tydligt inse, att detta medel i alla händelser kostar långt mera än det inbringar. Hela rörelsen åsyftar nu också närmast att göra strikerna öfverflödiga. I alla städer och byar ega hvarje söndag talrikt besökta arbetaremöten rum, Arbetarne inom hvarje yrke inrätta ett af ge neralförsamlingen beroende syndikat, hvars uppgift det är att värna om och befordra yrkets intressen. Hvarje sådant syndikat gör stor nytta genom att vara ett erkändt organ för arbetarne och genom att i händelse af stridigheter med arbetsgifvarne in leda underhandlingar. för att förekomma arbetets nedläggande. Nästan alla dessa syndikater inrätta produktionsföreningar, som träda i stället för de hittills varande understödsföreningarna. Rörelsen gifver, sådan den nu är, hvarken fabrikanterna eller myn digheterna anledning till klagomål, och ehuru den är af republikanskt och socialdemokratiskt ursprung, afhåller den sig dock från all direkt beröring med politiken för dagen. Denna rörelse har också den största andelen i åstadkommandet af de med 1,300,000 underskrifter försedda petitionerna om införandet af obligatorisk och kostnadsfri undervisning. Arbetaresaken ligger nu som en öppen bok för statsmännens och fabrikanternes ögon. I stället för filialerna af Internationale har efterhand bildat sig ett nät af syndikater öfver hela landet. Vis serligen kan man taga för gilfvet att alla dessa offentliga syndikater stå i förbindelse med hvarandra genom osynliga trådar, hvilka löpa tillsammans i Internationalen i London;