Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 2

med konstens genius, hvilken aldrig vill lyckliggöra honom med en ömsesidig kär leks genomträngning, ungefär på samma sätt som Auber mäste arrangera sig med musi ken. Förhållandet förblir kallt, och der det skall vinna ett sken af värme, tro vi Oss böra, hvad den Auberska sånggudinnan angår, hänvisa till berusningens källa; en la tent oterighet, i hvars eleganta omhölje just den märkvärdiga konst ligger, hvilken är beräknad att lura alla menniskor i afseende på den obscena grundvalen. Deraf den öfverraskande och nästan stilistisk förefallande polityr, genom hvars spegel blott den sympatiskt invigde parisaren sjelf kan skåda ned på den, när allt kommer omkring, för honom ensam intressanta bottnen; att slut ligen helt groft och fräckt blotta. äfven denna måste bli en lockelse för Aubers efterföljare: Auber skulle ha ansett hela sin konstnärliga möda fruktlös, om han såge Jacques Offenbach nu så välbehagligt vältra. sig på denna så sirligt öfverhöljda smuts. Fi donc! skulle han troligen ha sagt till sig sjelf; till dess de tyska hofteatrarne kommo och arrangerade saken till sin trefnad. Der finns då nu visserligen värme; gödselhögens värme: på honom kunde Europas alla svin vältra sig. Men den förunderligt kalle gubben, som hållit ut i 89 år, slöt nu sina ögon, och i den sista dödskampen uppdök väl för honom åter hans ;Stumma från Portici, som nu på gatorna i Paris tyckes börja uppföras i naken verklighet, om också med besynnerliga variationer. Ännu återstår att göra klart för oss, huru denne sällsamme konstnär bekom den inspiration, utan hvilken ett sådant verk som Den stumma omöjligt kunde skapas. Jag tror, att vi kunna söka förklaringen af detta