Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 2

kens ögon sig alldeles så sympatiskt upprörande ut, som Den stumma förut hade gjort på teatrarne; alldeles sammå skräck spredo äfven båda bland de olika legitimiteternas anhängare. Denna opera, hvars representationer till och med föranledde utbrott af upplopp, erkändes såsom den uppenbare teatraliske förelöparen till Julirevolutionen, och sällan har något konstalster stått i närmare samband med en verldshändelse. Jag förklarade här ofvan Den stumma vara en excess af sin auktor; såsom en excess af den parisiska folkandan betraktales också ganska snart Juli-revolutionen af de franske statsmännen, ja, noga taget, af hela befolkningen. När jag islutet af 1830talet kom till Paris, tänkte man icke längre på Juli-revolutionen, ja minnet af densamma legouterade; Den stumma gafs då och då såsom fyllnadsgods och detta med ett så vanvårdadt uppförande, att man afrådde mig från ett besök vid densamma. Skulle Auber wumusera mig, så borde jag, sade man till mig, gå på Domino noir eller Les dianants de la couronne. I den häri så väl som annorstädes sig uttalande missaktninen för sin så företrädesvis nationale operacompositör tycktes en nationell leda vid sig jelf uttrycka sig, hvilken hade. gripit den ranska smaken och drog den till den könösa italienska operasånggudinnan, likasom ör att i ett opiatiskt skönhetsrus af inneällslös faddhet förlora sig sjelf ur medvetanlet. (Slutet följer.)