Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 2

finnas hos dem, som känna sig fulkomligt trygga och säkra i hvad de äro, skulle också detta just icke tillhöra en upphöjd sfer, och derföre med lugn kunna afvisa till och med den mest välmenande konfusion rörande sig. Och denna säkerhet och sjelfbelåtenhet egde Auber i hög grad. Ingenting försatte honom i patos, han pekade på arbetaren i blusen: voilå mon publiquer. År 1860 sammanträffade jag ganska ofta med honom på Caf Tortoni vid en islemonad: han infann sig då alltid vid midnatt, när han kom från stora operan, hvars trehundradeoch fyrahundrade-representationer han regelbundet i sin loge bivistade, såsom man sade mig, sofvande. Alltid vänlig och vid godt lynne, förfrågade han sig om Tannhäuser, som då gjorde något buller af sig i Paris; i synnerhet intresserade det honom att få veta, om det äfven fanns någonting att se deri. När jag berättade honom litet om min operas ämne, gnuggade han muntert händerna: ah, il y aura de spectacle; ca aura de succes, soyez tranquillel Om sitt senaste arbete, La Circassienne, ett oerhördt barnsligt, då man tänker på den åldrige kompositören, knappt begripligt, lumpet machverk, ville han icke höra talas af mig: ah, laissons les farces en paix! Deremot gnuggade han med största belåtenhet händerna och sköt blixtar ur de muntra ögonen i det smala hufvudet, då jag berättade för honom om den ifver, hvarmed jag en gång såsom musikdirektör i Magdeburg uppförde hans opera Lestocqv. I sjelfva verket hade jag gjort mig synnerligt stor möda med denna i sitt slag onekligen utmärkt vackra opera; som jag förnämligast lade an på att låta allt hvad som deri kunde påminna om andan i Den stumma göra