Aftonbladet – 7 maj 1872, sida 2

fter lagarne för det parisiska mariage de aison, endast måste lyda honom. MHvari wu den parisiska hustruns lydnad består, inremtar man likaledes af verldsstadens nu varande seder. Amour kan fransmannen j umbära; men han tillfredsställer dess beof å la cancan. Ett ofta varieradt ämne de mest omtyckta teaterpjeser är, att en unständig, men af sin man försummad hustru studerar förlorade flickors af folket nanr och i synnerhet cancandansen, hvilsen hon nu fullkomligt konstmässigt utör för sin man, hvarigenom denne genast emotståndligt känner sig dragen till sin ustru. Om jag derföre måste tro, att Auber som i ungefär enahanda förhållande till sin au äktade, fordna älskarinna, musiken, så kunna vi nu för oss förklara de egendomiga produkterna af detta äktenskap såsom besynnerliga, formelt legitima bastarder. De iro nästan metafysiska alster, och man förmärker nästan alldeles icke hos dem mo: lrens, musikens, natur. Så besynnerligt letta låter, kan denna så länge befruktade afkomma, sådan den ligger framför oss i le Auberska operornas stora antal, knapt räknas till musik, 1 sjelfva verket räknade icke heller Auber sig sjelf till musiken, Med en stupiditet, som blott kan tilltros en ransk styrelse, utnämndes han till direktor r konservatoriet; der satt han i hederslogen, när man nere i salen spelade en Beethovensinfoni, och vände sig till sin gäst med småleende förundran: Förstår ni något räraf? Je ny comprends mot! — Jag finer detta ypperligt. Ungefär på samma sätt yttrade sig Rossini till sina tillbedjare i Paris, då de helsade honom såsom musikens sfversteprest. Häri ligger just det storarade i hela naturen, en allt sällsyntare blifrande sannfärdighet, hvilken åter blott kan