Aftonbladet – 3 maj 1872, sida 2

semblerna bar det af likasom i en storm; och midt i raseriets kaos plötsligt de enerpiska förmaningarna till försigtighet eller förnyade uppmaningar; derefter åter ursinnigt jubel, mordiskt tumult, och åter midt detta ångestens rörande bedjan eller ett helt folk, framhviskande sina böner. Likasom det icke var någon brist på det förskräckliga, men icke heller på det ljufligaste i texten, så lät Auber sin musik utföra varje kontrast, hvarje blandning i konturer och detta i en kolorit af så drastisk tydlighet, att man icke kunde påminna sig nåsonsin ha så påtagligt förmärkt just denna bydlighet; man kunde nästan ha tyckt sig se verkliga musiktaflor framför sig, och beoreppet det pittoreska i musiken kunde här ätt finna en gynsam hållpunkt, om det icke hade måst vika för det mycket mer träffanle: den lyckligaste teatraliska plastik? Intrycket af detta verk i sin helhet kastade då allt öfver ända hos oss. Vi kände leriförinnan den franska operan endast gerom Opera comiques produkter. Kort förut bade det varit Boildieu, som hade med sin Hvita Frun glädtigt och sinnriktfröjlat oss; Auber sjelf hade varit angenämast inderhållande för oss genom sin Murare: len parisiska stora operan uppträdde hos ss alltid blott i den patetiska ståten hos Vestalee eller Ferdinand Cortez at Spontini och föreföll i det hela taget mer taliensk än fransk, likasom också Rossinis rån samma institut till oss kommande Beägringen af Korinth tycktes säga till oss, utt denna Frankrikes seriösa lyriska teater väl alltid måste tillhöra utländingen, antingen jan nu hette Gluck eller Piccini eller i nyare id Spontini eller till och med Rossini. Här ådde stelhet och köld; till folket nedträngle ingenting deraf, och vid sidan af den