Aftonbladet – 1 maj 1872, sida 3

andliga egendom, och när Iagån bestraffar anfall I mot en långt minire dyrbar tillhörighet, en perJsons zöda namn och rykte, så kan den svårligen lemna ofvannämnde angrepp opåaktade. AnnorI lunda torde det dock förhålla sig med offentligörandet af satser, gom strida emot eller inne; bära förnekelse af den rena evangeliska läran, Isåvida dessa icke äro framställda i syftet att p-Bäcka eller lasta-. Huru mången uppriktigt religiös, upplyst och fördomsfri svensk man eller qvinna sg ulle i vår tid vara sinnad att gifva sitt I bifall till gällande lags tillämpning på t. ex. en I vetenskapsman, som på grund af sina forskningar känt sig manad att offentliggöra meningar, stridande i en eller annan punkt mot kyrkans bekännelse? Men detta sker icke heller, invänder Iman. Och hvarför icke? Emedan samhället ej l vill lägga band på forskningens och tankens friIhet, emedan sanningen endast kan vinna på att blifva pröfvad; emedan stridiga meningar äro en nödvändig förutsättning för all andlig lifsutveckling, inom menniskans verld; emedan slutligen kyrkans uppfattning af det religiöse innehållet hvarken kan eller får anses alslätad. Den kan det icke, emedan detta skulle innebära antagandet att inspirationen vore bunden till vissa tider eller vore inom kyrkan , utslörknad ällisedan Luthers tid; och deå får det ej, emedan i och med detsåtiima den lutherska kyrkan skulle löpa fara att i likhet med den katolska stelna i en form, som låter tidens andliga medvetande löpa så långt förbi sig, att hon slutligen ser sig nödsakad att fördöma det religiösa behok, som hon ej längre kan tillfredsställa, alt fixera stillaståendet på det kyrkliga området under formen af en dogm — ty något annat torde väl ej den påfliga ofelbarheten ytterst åsyfta — att sätta sig i öppen strid mot en verld, som hov sjell hulpit till att göra hednisk. Och när slutligen den katolska kyrkan tvingas att i sjelfviskt intresse stiga ned i de mörka djupenför att derstädes söka sina bundsförvandter och könspirefa mot samhällsformer, som hön ej längre ser sig i stånd att beherrskå, så drar hon blott den yttersta praktiskå konseqvensen af den teori, som mynnar ut i ofelbarhetsdogmen. . På dessa vägar vill ej den protestantiska kytkan gå, eller har protöstänlismen i principen erkänt forskningstriheten, friheten att söka allt djupare intränga i troslärans innehåll, så är det tydligt, att kyrkan i ett land, der folkupplysningen är samhällets förnämsta angelägenhet och religionsläran folkskolans förnämsta undervisningsämne, måste undanbedja sig hvarje skydds från samhällslagehs sia, som står i strid med hufyndvilkoret, för att den menskliga tanken må kunna bana sig väg fram till sanningen; detta vilkor är friheten. Men, säger man, vi vilja icke lägga band på forskningen; stånde det vetenskapsmannen fritt att offentligen uttrycka sina åsigter; det är blott inut folkförledarens, den okunnige fanatikerns verksamhet. vi vilja använda samkbällslagen. Och hvarför detta? Emedan, säger man, vetenskapsmannen är sjelf upplyst och vänder till ett publicum, som eger förmåga att döma i dessa ämnet, tinder det den olärde mannen blir farlig, derför att han sprider slita meningar bland den i andligt hänseende omyndiga massan. Om nu också under vissa gifna förhållanden en sanning skulle ligga i detta påstående, så torde det dock å andra sidan tillåtas att fråga: JIvad menas här med upplysning? Kan icke äfven vetenskapsmannen vara i religiöst hinseende okunnig? Hvem månne är okunnigast, den lärde professorn, som med tillhjelp af den abstrakta apparaten ur något filosofiskt kammarsystem eller ur den inkränkta synpunkten af en lag, som endast eger in tillämplighet inom den yttre naturens företeelser, konstruerar eller förnekar giltigheten af en trossats, hvars mening och sammanliang han ej begripit och derför tror sig kunna med tillhjelp af fysik, anatomi eller formel logik lösa frågor om synd och nåd, frälsning och odödlighet o. s. v.; eller den s. k. olärde mannen, som till stöd för sina konstruktioner citerar bibelSprår enligt den bekanta metoden: En hvar skall gå bort och hänga sig, ty i bibeln står: Och Fudas gick bort och hängde sig, och på ett annat ställe: Gack du och gör sammaledes? Skall nu det vetenskapliga förnekandet af t. ex. trecnighetsläran anses mindre stridande mot den rena evangeliska läran än det ovetenskapliga påståendet att Joe Smith var en profet? Skall anatomen, som med Moleschott i tryck förklarar att det är fosforn i vår hjerna, som tänker I tgör hvad man eljest plägat kalla en , gå fri, men den olärde mannen, som med stöd af Esaias 4: 1 förordar månggiftet, dömas till 100 rår böter och skriftens konfiskering? Kan sålnnda uti i fråga varande fall ingen fast skilnad uppställas mellan vetenskapsmannen i allmänhet och den olärde mannen, så drifves man att antingen uppgifva denna skilnad eller VPS illa den orimliga satsen, att endast den k bildade mannen, som vanligen är anstäld i kyrkans tjenst, skulle ega rättighet att, oqvald al svällande lag, i tryck framställa satser, innebärande förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran-. På samma sätt förhåller det sig med distinktionen så mellan irrl ens publicum som mellan det skydd, som individer af olika samhällsklasser antagas ega. Menige man anses behöfva lagens skydd mot irrlärare, men icke den unge studenten, som i framtiden skall som lärare träda uti skolans eller församlingens tjenst. Men hvilken är dock mest mottaglig för nya begrepp, den liflige studenten, som nyss trädt ur barnskorna, eller den med kroppsarbete sysselsatte. i regeln mot hvarje ny tanke afvogt sinnade individen? Den förre eger dock, er man, sitt skydd i vetenskapen sjelf, till hvilken han eger öppet tillträde, hvilket vi också gerna medgifva; men räknar man då för intet det skydd, som den senare eger i skolundervisningen, i sitt lefnadssätt, i den kristliga li ådning, som funnit sitt uttryck i alla de faktiskt verkliga former af samhällslif, hvari han från barndomen rört sig och som, utan att han sjelf vet derom, träder Ihonom till mötes vid hvarje steg han tager i Idet samhälle, hvars medlem han är? Räknar man slutligen intet det skydd och den hjelp Than eger att påräkna hos religionsläraren, fö hvilken. om han är den han bör vara, hvarje Idörr och hvarje hjerta i regeln stå öppna, så vida ban ser till att han ej ropar: Låt upp! i oträng ål? Lagen är, i jemförelse med o I vannämnde skyddsmedel, ej blott ett kraftlöst l värn, ntan ett sådant, som verkar motsatsen till Ad hvad det emedan det bidrager att inl vagga fö gsläraren i den fö ning, att .Ilagen åtagit sig de pligter, som iförsta rummet I tillhö elf, eller att en felaktig öfverskall bekämpas med våld och maktspråk let för i kärlek och frihet. Det resultat, hvartill vi vilja komma, är följande: Det sätt, hvarpå i fråga varande moment 1 tryckfrihetslagen blifvit tillimpadt, hänvisar otvetydigt derpå, att de, som ega lagens tillämpning i sin hand, företaga sig en distinktion, som icke håller stånd hvarken ur det sunda förnuftets eller den juridiska rättens synpunkt, en skilnad till person, samhällsklass och bildningsgrad. en skilnad, som upphäfver begreppet lag och förvandlar lagbestämmelsen till ett verktyg för godtycket. Antingen skall följaktligen tryck: frihetsförordnirgens 3 3 mom. 2 tillämpas på hvarje fall, som innebär förnekelse af Gud, ett er OT