Aftonbladet – 1 maj 1872, sida 3

Hon tycker endast om att göra sin me ning gällande, min älskling. Gammal är Susanna inte ännu. Det var alldeles rätt af dig, att bygga denna väg. Allt hvad du gör, är rätt, Tom, vi komma att bli förskräckligt rika! Jag vet aldrig huru vi skola kunna använda alla våra pengar. Han skakade leende på hufvudet och lekte med hennes vackra, bruna lockar. Jag skulle kunna använda dubbelt så: mycket, May. Men inte för vår egen räkning ? yttrade hon förvånad och lyfte blicken till honom. Nej; för andras. Vi skola i alla fall få mer än nog, Tom. Hvem kunde tänka att de båda egendomarne en gång skulle förenas ? Hvem kunde tro, May, att du och jag en gång skulle förenas? Hvad May tänkte härom blef aldrig uttaladt, ty Susanna Cole, som hastigt kom in, gjorde åter ett afbrott i samtalet. Hon ställde ifrån sig korgen på bordet och kom fram till dem med en ganska bestämd min: Jag måsto tala ut hvad jag har på hjertat. Jag tror att jag skulle brista sönder i många stycken, om jag inte fick säga hvad ag vill. Aldrig har jag trott att någondera af er, mitt goda herrskap, skulle kunna glömma Susanna Cole som har burit er båda på sina armar; — ja, sir Tom, jag talar till er, likaväl som till miss May. Men sedan nådig frun talade till mig som hon gjorde, för en timme sedan, vet jag inte rätt om jag står på hufvudet eller på fötterna och mitt fel är det inte om jag gör allt hvad tokigt är. Låt oss höra hvaröfver du beklagar dig, Susanna, sade baroneten.