Aftonbladet – 29 april 1872, sida 3

ha fört någon med sig hem, Det måste visst vara Otto Clanwaring. Dörren slogs upp. Nej det varicke Otto, men en högväxt, smärt gestalt. Så mycket kunde squiren se i skymningen, då Mark med något öfverdrifven ostentation anmälde: Baroneten, sir Tom Clanwaring. Hvem? Hvad säger du? skrek squiren med hög röst. Sir Tom Clanwaring, sir, upprepade Mark, Ja, det var verkligen herren till Beechhurst Dene. BSquiren kände sig helt yr i hufvudet och Mays hjerta klappade så häårdt, liksom det velat brista. Samvetet slog squiren. Han hade länge vetat huru redbar och hederlig Tom Clanwaring var, huru skamligt han blifvit förtalad, men af fruktan för att den unga mannen, som hvarken egde rag eller förmögenhet, skulle vinna hans dotters hjerta, hade han icke öppnat sin mun till hans försvar. Och nu stod han der — dem alla öfverlägsen, den förnämsta godsegaren på hela orten. Squiren fann det vara bäst att, som man säger: taga ske den i vackra hand. Så högst eget, min bäste Tom, att du skulle komma att taga försteget för dem alla! utbrast han, sedan de första helsningarna blifvit vexlade. Jag vågar sägaatt de andra inte skola bli rika på arfvet. Jag skall söka foga förhållandena på bästa vis för hvar och en, svarade Tom med godhjertadt leende. Men hur stå nu mina egna affärer med er, bäste squire? fortfor han med en menande blick. Är jag ännu betraktad som en förderfvad odäga? Squire Ardes röst var mycket dämpad, hans ansigte hade ett förödmjukadt uttryck då han svarade: