Aftonbladet – 29 april 1872, sida 3

likaledes; Fekersberg kfven; och Cappelen hade i fem eller sex år tägit at de säkra I stegen på en konstnärsbana, som lofvade så I mycket, men afbröts genom en tidig död. Både Morten Miller och Bedom samt kanske ännu ett par andra norrmän hade i Diisseldorf redan målat många vackra taflor. Men många svenskar hade ej synts till före Nordenberg. Det var isynnerhet i början af 1850-talet, som svenskarne kommo för att komplettera den nordiska konstnärskolonien vid Rhen. Om vi ej missminnå oss alltför mycket, var dUnker den förste af oss, gom slog sig ned der. Edvard Bergh, Fagerlin och Nordenberg följde snart efter, och så kommo — ordningen kunna vi ej så noga uppgifva — I Nordgren, Wallander, Rudbeck, Amalia LinMilia :I degren, Jernberg, Koskull och flere andral I svenskar, liksom finnen Holmberg, skördad jaf döden i unga år, och derpå åter en frisk laddning med nörrmän: Lerche, Jacobson, I Lorch, Niels Möller, Arbo m. fl. Ja, så! I kommo de alla, kan man säga, som 1 Sveri1 Ige och Norge hade börjat att egna sig åt Imålarkonsten, och då blef det lif i kolonien. I Då spändes störa dukar och det var ungI domsljus och ungdomskraft 1 färgen. Mä stare voro de visst icke alla, men konstnärs lelden bodde redan tidigt hos dem. Vi ämna Icke nu kasta oss in på kapitlet om Disseldorfs goda sidor och Disseldorfs I dåliga sidor. Mycket kan sägas om så väl de ena som de andra, och i många former trifs det sköna. Den franska konsten står framom den tyska i vissa afseenden och har kanske ett företräde äfven framför den nordiska konst, hvilken blomstrar i Disseldorf och alldeles icke är tysk, äfven om hon utöfvas i ett tyskt land. Visst är dock att äfven Diisseldorf har att uppvisa stora namn samt att våra landsmän, norrmän och svenskar, ingalunda stå efter de andra der på platsen. Det var i synnerhet Tidemand och Gude, som lockade, nordborna till Diässeldorf, alltså en fullkomligt nordisk dragningskraft, ty i de begge mästarnes målning var nordiskheten just karakteren, Under det landskapsmålarne grupperade sig omkring Gude, valde figurmålarne naturligtvis Tidemand till sin mästare, och främst bland de sistnämnda stod snart Bengt Nordenberg. Han är i ordets fulla bemärkelse en kojans son, en af de många i vårt norden, som från fölkets djupaste leder brutit sin väg till ljus och skönhet. Oblida voro de omständigheter, mot hvilka han hade att strida, men han öfvervann dem. Konstnärsnaturen fanns hos honom redan från början och han slog sig fram, stark och förtröstansfull. I Disseldorf fick denna natur utveckla sig fritt, fastän under Tidemands välgörande ledning, och Nordenberg var snart den utmärkte norske mästarens förnämste efterföljare, på samma gång han visade sig vara en fullt sjelfständig konstnär. Liksom Tidemand har Nordenberg till föremål för sin pensel valt ämnen ur nordens folklif och behandlat dem på ett sätt, som också tillvunnit honom norbons aktning och tillgifvenhet. Hans figurer stå ej liflösa för oss, utan hafva städse något att be rätta, och berättelsen är just i den stilen, som nordbon älskar. Taflan har alltid ett innehåll, som med bestämdKet talar till oss, en klar och tydlig sammanfattning af de enskilda figurerna, som samverka i lifskraftig handling! Nordenbergs färg svarar också mot kompositionen och är vanligtvis både kraftig och klar, och det hela lika harmoniskt som sannt. Målaren känner sjelf de ämnen han målar och har sjelf. lefvat med i detta nordiska folklif. Hvem minnes ej med glädje hans Tiondemöte i Skåne, som visades på den stora skandinaviska utställningen i Stockholm år 1866? Hvem harjs ej känt sig träffad af det glada, fint karakteristiska i hans Brunnssällskap i Småland, som var utstäldt i Göteborg år 1869? Det är kanske icke med fullt samma tillfredsställelse man betraktat hans Läsare, som stör fröjden i gillestuga, också på 1866 års utställning, och likväl är äfven denna tafla ett mycket förtjenstfullt konstverk. Den sista färden fulländades förlidet år och väckte stort och rättvist uppseende i Diisseldorf, oaktadt sådana mästare som Knaus och Vautier då målade äfven dylika ämnen. På utställningen i konstakademien i Disseldorf såg man förlidet år också en ny, högst förtjenstfull tafla af Nordenberg, Björnjägarne, framställande huru sådana en vacker vinterdag släpade hem sitt byte. Denna målning gaf ett otvetydigt vitnesbörd om att konstnären ännu är ej blott i sin fulla kraft, utan äfven går framåt. Af mästaren till en sådan tafla kan ännu med rätta mycket väntas för vår konst. Huru gerna deltager derför icke också fäderneslandet i firandet af en sådan konstnärs. halfsekelfest! Vi hafva ej här haft tillfälle att för honom frambära våra lyckönskningar, men han kan vara förvissad, att hela det konstälskande nordens deltagande följer honom, och de bland oss som hafva lyckan att räknas bland hans personliga vänner hafva låtit sina tankar åtminstone fara till det ljusa och vänliga hemmet vid Rosenstrasse, der Bengt Nordenberg lefver sitt lyckliga konstnärslif och njuter glädjen i skötet af sin älskvärda familj. De härvarande vännerna beklaga att de icke kunde deltaga i den glada konstnärsmiddagen, som gafs för Nordenberg i Thirnagels lokal i Disseldorf på festdagen, Der stod glädjen naturligtvis högt i tak. Vår korrespondent på platsen har lemnat en beskrifning derpå, som kommit oss att känna oss ej så litet afundsjuka på de lycklige deltagarne. Festmåltidens tillställare hade sökt att göra äfven anrättningen så nordisk som rRG AL ra ÖA AA er AA Lt pe JR hÄddA