Aftonbladet – 27 april 1872, sida 3

.Pib-åremmstnk äg mycket mera som vi — då ju ing. förklarat, ! 1, att han ej hyser motvilja för vetenskaplig! forskning — kunna hoppas att göra honom y; ill lags i detta hänseende. ke A. B:s yttrande, att läseriet är densk religiösa riktning, hvars anhängare sjelfvalke pläga kalla sig de renlärige, väckte, kristligt45 sinnade, Guds barn 0.8. V. — påstår ins.jTt vara en felaktig definition på läseriet. Denim skulle nemligen göra alla menniskor till lä-q3 sare, ty, heter det hvilka kyrkosamfund anse Ina sig icke för de mest renlärige? — och så fe anföras såsom exempel katoliker m. fl. religionsbekännare. Ingen mer eller mindre lj, tänkande menniska kan, menar ins., anselqr detta vara riktigt. Mm: Nu äro vi emellertid fortfarande af den tanken, att bestämningen kan betraktas såhä som temligen noggrann. Hvad ins:s invändning angår, så nödgas vi — isynnerhet som lut han säger sig hoppas, att A. B. vill hafvalpa sanningen fram — säga honom den sannin-kr gen, att han i det antyddå resonnemangetiya gjort sig skyldig till oriktig bevisföring. g, Han har nemligen endast skänkt uppmärk-,g samhet åt bestämningen renlärige, men fr; förbisett de öfriga predikaterna väckte 0. 8. v. Hvarken katoliker, lutheraner eller i allmänhet sekter, som ha en yttre (ettlra slags kyrklig) organisation, tilltro sig påstå, lt;1 att dessa resp. religionssamfunds alla. med-lrpa lemmar äro Guds barn. Att sekterna ilat sin första uppkomstförfäktat en sådan åsigt, ina hvarje parti om sina anhängare, har deremot varit det vanliga, liksom det tydligen visar lig sig, att läsarne göra det. För riktigheten af denna ÅA. B:s åsigt ger ins., ehuru mot sin vilja, de bästa bevis, då han yttrar, att läseriet på vårt (läsarnes?) fö, hyardagsspråk betecknar ett varmare intresse för och uppfattning af kristendomen, samt att läsare är den, som omfattar bibelns fyl läror samt i sitt dagliga lif söker tillämpa dessa. Detta är, blott i annan form, hr Nyströms sats: läsare är till sin id6 likalpr med kristen och ingenting vidare, d. v. 8. lyf, det är ett försök att idealisera läsarne eller med andra ord en läseriets apoteos och sjelfa förgudning. tel Fullt riktigt angifver ins. läseriets betydelse, från kyrkohistorisk och prtodox til synpunkt, vara: ett skeft, sjukligt och svärmiskt sektväsen, d. v. s. sekterism eller je kätteri. Äfven denna definition öfverensge stämmer med A. B:s, hvilket visar sig, om hr man undersöker nyssnämnda begrepps be-jra; tydelse. Sekt betyder en från andra af-lje skild hop, som tror sig ensam vara i besittning af absolut sanning; och kättare de rene), de som vilja bilda ett samfund af endast rene och troende. An-INö märkningsvärdt är, att läsare just anger sekterismens egenskap att fästa sig vid de yttre formerna, såsom läsa, gå på konventiklar m. m. Och i sanning måste man örst bestämma kristendomen såsom ett formväsende, innan man kan hoppas bilda en afskild hop af endast rene! Ing. anmärker, att man af tanklösa personer får höra, att någon blifvit läsare, blott derför att han ej svärjer eller super. Detta är nu mycket tanklöst, ty nog finnas bland läsarne ock sådana, som gerna taga sig ett glas, och om Stiftelsens apostlar ej svärja på annat sätt, så missbruka de åtminstone Guds namn till svordom, vidskepelse etc. Men i de der tanklösa personernas yttrande ligger dock den tanken, att läsarne göra de yttre, ofta likgiltiga formerna till salighetsvilkor. Ehurn emellertid ins. bestämt läseriet såsom varmt intresse för kristendomen, tillämpadt i det dagliga lifvet, så säger han likväl straxt derpå, att en läsare kan göra sig skyldig till betänkliga misstag både i uppfattning, tro och tillämpning. Är ej detta en inkonseqvens af just den ärade ins. sjelf?... ty det kan ej gerna vara en af dessa A. B:s betänkliga inkonseqvenser, dem han tror sig ha reda på! Och bevisar det ej ytterst, att ins:s teoretiska ståndpunkt är ohållbar, att man ej kan förvandla den osynliga kyrkan till en synlig, samt. att fc följaktligen läseri är något helt annat än tro och kristligt lif? Tvifvelsutan! Ins:s yttrande, att få gjort mera än läsarne för spridande af sann upplysning, behöfver således ej närmare belysas. Det förklarar, efter det sagda, sig sjelf. Vi måste anse hela saken, eller just läseiet i allt, hvarigenom det är läseri (form-) väsende, sjelfgodhet, o. s. V.) som en verklig kräftskada. Ej ens den friare, demokratiska anda inom de kristna samhällena, hvilken äfven vi hylla, är något för läseriet egendomligt; och de storverk, öfver hvilka det förbäfver sig, äro en frukt af kristendomen, som i hvarje religiös riktning mer eller mindre genomsyrar hela degen. A. B. tror sig med full rätt hafva anmärkt, att en bestämdt betonad fordran af tron på en personlig djefvul är någonting för nutidens läseri nytt och egendomligt. Ins:s intresserade utflygter på satanologiens gebit äro egnade att bestyrka detta. Om den Scheeleska historien är ej mycket att illägga, sedan Teologisk Tidskrift nu mera sökt att så lätt och behändigt som möjligt draga sig ur spelet. Förmodligen hafva tid-kr skriftens redaktörer insett, att den Blum-QCa hardtska exorcismen och t. ex. fyndet afltet Mormons bok äro lika underbara och ge för den kristliga teologien lika historisktlme intressanta tilldragelser. de Tös:s causerier, genom hvilka han leder sig till förmenandet, att man skulle påbör-jjt dat läsatne, det de såsom vilkor för saligheten fordra tron på lögnens upphof, synes ej ha någon betydelse för frågans lösning. Det är en oafvisligen falsk argumentation, eller, om man så vill, en ordlek, genom hvilken begreppen förtroendep, trovärdighet och fakticitet komma att — hokus pokus — förvexlas. Den sens moral, som häraf vinnes — att man ej skall lita på djefvulen, men väl tro, att han finns till —l de; kan inhemtas ur hvilken spökhistoria som helst. Lika godt är det bevis, som villlre; ådagalägga, att, emedan Ormudz är ur-pe typen för djefvulen, äfven Aliriman vore lqå urtypen för Jehovah. Detta resonnemanglmc vill nemligen säga, att emedan dualismen ut-1 fy; preglad fanns i persernås religion, så skullel ny äfven monoteismen leda sitt ursprung derifrån. Genom.slik argumentation torde ins.ny kunna ådagalägga nära nog hvad som helst. I ga Hufvudfrågan blir dock härvid, om Kristus fö; predikade lära om en personlig djefvul, d.lyij Vv. 8, ett absolut ondt väsende, som på samma gång är andligt, evigt och förnuftigt. DennalK, fråga-torde kunna besvaras medne: Kristus ej, fordrade ej af någon Ston på, att djefvude Jen finnes;roch om Kristus, enligt Nya Te-l pj) stamentet, stundom begagnade sig af det gängse språkbruket och folktrons föreställ-til ningar om satan, så är att märka, att dessa! gg dock aldrig gjorde mörkrets furste till enz så mäktig och absolut ond potentat, som Stiftelsen i våra dagar gör det. Närlja Kristus säger: .om jag ntdrifver djeflar!na med Beelzebub, djeflarnes öfverste o. 8 V., sä har han dermed alls icke sagt, att djef. pe larne skulle utgöra ett väl organiseradt de samhälle, hvars regent heter Beelzebub, Hans egen åsigt torde man kunna spåra i de ord: gå bort ifrån mig, satan, medloc hvilka han tillrättavisade Petrus, då denne!m; med en viss grad af sjefförtroende uppträdt fu emot mästaren. Kunna ej dessa ord anseset; innebära, att en hvar, söm ej beherrskartj in köttslighet, är en djefvul, d. v:s.hanqe är: ond? Något absolut ondt omtalar Kristus yme Saka