Aftonbladet – 27 april 1872, sida 3

omedelbart är beroende endast af sinlighe ten och ändligheten. Till samma resulta skulle ins. ha kommit, om han ett end: ögonblick kunnat fasthålla den, sanningen att det goda (här i lifvet) är andens fri görelse från materiens (syndens) välde. Mer nu tyckes han i stället vilja identifiera be greppet onda andar med begreppet ond skans personifikation. Onda andar ( re lativt eller med sinlighet behäftade förnuf tiga väsenden) finnas visserligen, men deraj följer ej, att det andliga och förnuftigs skulle såsom sådant vara ondt. Och af påståendet, att hvar och en, som ir moraliskt ond, är i denna mening en ljefvul, följer lika litet, att de ondaperson ligheterna skulle hafva öfver sig en högste styresman, som vore absolut ond. Det goda ir visserligen systematiskt och har sin ab soluta enhet i Gud, men det onda är hvar ken i teoretiskt eller praktiskt hänseende systematiskt, utan i stället motsägande. De i Nya Testamentet omtalade besatte voro således både enligt folktron och i verk ligheten vansinnige, eller sådane, hos hvilka förnuftigheten ej kunde göra sig gällande Och hvad som yttras om Kristifrestelse får ej tagas efter bokstafven. Denna fre stelses var egentligen ej någon sådan Kristus kände sig ju ej ett enda ögon blick frestad att gifva vika förlockelserna: och man behöfver endast tro, att han var idealmenniskan, för att finna, det djefvn len aldrig kunde efter ordalydelsen taga konom med sig på tinnarne af templet. Om emellertid — vi säga om — satan (han må nu vara absolut ond eller endast myc: ket ond) var nog mäktig att kunna på detta sätt behandla Kristus — hur skulle då sa cen antagligen aflöpa för stiftelsens kolporörer, när dessa vilja utdrifva djufvulen? sanning: dessa kanske ej alltid trosstarke, nen oftast inbillningsstarke herrar skulle lå blifva alldeles tillintetgjorda, långt in an de kunde få någon bugt med den lede ienden! Huru stor kräftskada läran om en absout djefvul varit, har man sett af århun lradens ännu qvarstående vidskepelse, och man behöfver ej särskildt påpeka hexeriorocesserna, för att gifva en bekräftelse lärpå. I uppsatsens sista del gör ins, häftiga 1itfall mot statskyrkans ordning. A. B. ar med afseende härpå uttalat sina demo cratiska tänkesätt, men på samma gång varnat för en sådan lekmannaverksamhet som , Fosterlandsstiftelsens. Eller skulle stiftelsens ordning vara att föredraga ramför statskyrkans? Vi tro det ej. Insändaren säger sig gerna höra en kolporör, hvars vilja är pånyttfödd. Men hvem an bedöma detta? Endast Den, som ser ill hjertat. Stiftelsen har ej dokumenteat sig genom god omdömesförmåga. Men tt vilja härutinnan fälla dom, tillhör, som lämndt, sekterismen. Och den ropar också serna på religiös frihet, men visar sig vanigen i verkligheten intolerantare än någon tatskyrka. Här torde ej vara ur vägen att sammanlla hvad ins. säger om hätskheten och örföljelselustan hos hrr O. O. och P. Po, m falska-ångifvelser, ilskna utfall — ned insändarens yttrande om rummet, uppyldt af lik, brottsliga prestmän, orena fsigter, om att O. O. nyttjat falsk ansifvelse, såvida han ej är från sina sinnens ruk, 0. 8. v. Huron stämmer allt detta fverens med insändarens vackra yttrande m frid menniskor emellan, viljans och innets pånyttfödelse, ärligt forskande efer sanningen, m, m.? Anmärkas må till slut det svåra misstag, ill hvilket insändaren i de sista raderna sör sig skyldig genom påståendet; att när noralens bud kränkas, vidtager den borserliga lagens ingrepp. Om alla moraliska rott borde eller ens kunde lagligen beifas, då finge i sanning rättsskipningen mycset att beställa.