Aftonbladet – 27 april 1872, sida 3

ADSL TA OIURaICS Kal BOId 515 Hk, 3 på SuLLL DG tänkliga misstag både med afseende D uppfattning, tro och tillämpning är en beklaglig sanning, och ingen gör derföre läsarneoch läseriet en större tjenst än den som påpekar dessa lyten; men att med anledning af dessa förhandenvarande brister och i betraktande deraf att ibland läsarne, såsom öfverallt i verlden, finnas oväg. diga skrymtare, hvilka, under helighetens och I I fromhetens sken, bedraga sin nästa, döma hela ;) saken såsom en obotlig kräftskada och alla .Jdess anhängare såsom ljusskyggastackare, hvyilka fruktande för den vetenskapliga forskningen i stället -omhulda krasst vidskepliga föreställningar, det är att icke låta sanningen få sin fulla rätt. . Den som vill förneka att läseriet, taget i l ofvansagda bemärkelse, icke uträttat något godt, utan endast motsatsen, har dermed ådagalagt, att han antingen icke tagit reda på dess resultater, annat än från den dåliga sidan, eller ock icke vill se annat än från den sistnämnda, och då faller han sjelf under samma dom, som uttalas öfver läseriet-, nemligen att han för långt i -hätskhet och förföljelselusta. Ty blind eller elak måste man vara för att icke se att ; läseriett. ex. af mången arm drinkare gjort Jen arbetsam och ordentlig menniska, och beträfTfande ljusskyggheten och fruktan för folkupplysningen, kan man icke utan alla skäl fråga, hvem som efter sina krafter gjort och göra mera än just läsarne till spridande af sann upplysning. I varje stad, der något större antal läsare finInes, skall man snart träffa både hvardagsoch söndagsskolor, underhållna på deras bekostnad. När Aftonbladsförfattaren 1 sin uppsats påstår; att under senaste tiden en splitter ny trosartikel blifvit inflickad i det ortodoxa läseriets katekes-; nemligen: tro på en an djefvul, så vida du ej vill blifva ansedd för en fiende till kristendomen, har han gjort ett påstående, som man måste säga vara förhastadt. Till detta förhastande har författåren låtit förleda sig af ifvern att tillrättavisa teol. doktor Schtele för hans i Teologisk Tidskrift intagna berättelse om en Et utdrifvande af den tyske presten Blumjardt. Att läsarne skulle sjelfva tro på djefvulen och vilja tvinga andra att, -vid äfventyr af salighetens förlust, tro på honom, kan naturligtvis icke vara författarens mening; Y då den lede fienden i bibeln kallas lögnens fader, är det en orimlighet att påstå, det de bibeltroende släsarne skulle hafva såsom salighetsvilkor att tro på lögnens upphof. Menar åter, såsom sannolikt är, författaren att läserietstrosartikel: stro på djefyulen är detsamma som att tro det han Tinnes till såsom ett personligt väsende, och att detta skulle vara något nytt och främmande för Kristus, hans apostlar och hela den kristna kyrkan under alla Urhandvaden, då är detta ett RA misstag och ett tydligt våldförande af hela kyrkohistoriens vitnesbörd. Då författaren säger, att det icke är en alldeles afgjord sak att Kristus trodde på tillvaron af en personlig. djefvul, så har han åtminstone icke vid detta resonnement ställt sig på bibelns grund, ty på mångTS ställen i den heliga skrift förekomma såväl af Kristus som hans apostlar de allra tydligaste uttalanden om onda andar och en ondans personifikation. . Visserligen göres af författaren den invändningen, att läran om en personlig djefvul är hemtad från persernas religion, och att han sålunda skulle vara densamme, som deras öfver mörkrets rike rådande Ahriman; men man skulle då med samma skäl kunna säga att läran om det godas personifikation, Gud, vore hemtad ur samma källa, och att den persiske ljusguden Ormuzd vore urtypen för judarnes Jehovah ). Men hellre borde man väl då antaga, att perser och RR hednafolk, i hvilkas religion den dualistiska åskådningen gör sig gäl lande, hafva i behåll denna kunskap om det godas och ondas, Guds och djefvulens tillvaro, från en ännu äldre tid tillbaka, såsom ju berättelsen om t. ex. syndafioden återfinnes i både kinesernas och grekernas heliga skrifter. Kortligen, splitter ny är icke läran om djefvulens personliga tillvaro — alldeles ingen ny uppfunnen dogm af vår tids 8 ortodoxa läsare.. Någonting särdeles inkonseqvent och stridande mot Aftonbladets ofta uttalade åsigter var återgifvandet af Nils Ignells yttrande: En ännu omfvistad fråga är, huruvida Jesus delade sin tids vidskepliga föreställningar rörande de onda andarne: o. s. v. Om Jesus, vare sig han delade sin tids vidskepliga föreställningar eller han accomoderade sig efter desamma, i alla fall sålunda bidrog genom sitt exempel att qvarhålla massan i okunnighet, huru går det då med A. B:s teorier om Idealmenniskan? Ett ideal af mensklig fullkomlighet skulle lemna sin tribut åt tidens vidskepliga ällningar! Sådant synes vara vida mer oförenligt med förnuftet, bibeln och den historiska erfarenhetens lärdomarän tron att en personlig ond ande finnes till, hvilken tro en af vårt lands mest framstående filosofer icke alls anser stridande mot förnuftet, utan tvärtom alldeles förnuftsenlig. Beträffande hr Söhovles berättelse om djefvulens utdrifvande, har A. B:s förf. af förbiseende kommit att framställa saken i en något olika dager än som vederbort. Då förf, fe: — Scheeles trovärdiga berättelse om djefvulens utdrifvande i form af stora spikar., så låter förf. hr 8. 8 något, som han aldrig sagt; ty i hr S. bref står aldrig taladt om några stora spikar, ännu mindre att djefvulen kom ut i form. af stora spikar — det står blott, att, när Blumhardt i Jesu i namn besvor RA att gå utaf sitt olyckliga offer och ej vidare gå in uti henne, framkommo, så berättas det (!) ur patientens kropp åtskilliga jernspikar-. Angående hr S:s egen ställning till frågan, säger han i sitt bref: — — — Ja, jag tillägger för min del vidwnderliga historia! Ätt man från ett frummande land skrifver hem och berättar en händelse, som af trovärdiga personer försäkras hafva timat, kan eller bör det berättiga oss, att med en viss glädje nämna för allmänheten att -våra skämttidningar hafva skyndat att taga hand om brefskrifvaren och hans berättelse?Men om nu också allmänt heten skulle sätta obetingad tro till de vidunderliga historierna om djefyulens tilllvaro och hans utdrifvande af kolportörer och teologer, så kan deri icke ligga en så utomordentlig fara eller -kräftskadaför vårt land. Ins. minnes ännu hura han i sin barndom Jäste berättelsen om djefvulens jemmerliga graserande i Roslagens — den historien är mycket gammal och har varit mycket i svang, utan att den hittills förderfvat värt folk. Det vore bestämdt icke den farligaste skräftskadan för vårt land, om ock hvar enda innebyggare trodde att djefvulen fanns till, såsom ett personligt väsen! Ifrån angre; pep trosartikeln om en personlig djefvul öj r fört. till behandlingen af de fordringar kristendomen ställer på menniskan och säger dervid lika sannt och träffande som kort och lättfattligt, att de äro: (Gee och viljans pånyttfödelse och fortsatta helgelse, niskolifvets ombildning till största möjliga verensstämmelse med det sedliga och reli; ideal, som historiskt tagit gestalt i Kristi personlighet, Här står, så vidt ins. kan se, förf. på alldeles samma ståndpunkt och öfvettygelse som de s. k. -läsarne. Men just detta, att läsarne vilja göra saken enkel, att de foråra andens frigörelse från materiens (syndens) välde enom nya födelsen — genom en lefvande omattning af Kristus och deraf följande ny åskådning och sinnesriktning — ja, att de icke i -Kyrkans ordningutan i kyrkans Herre, Kristus, s lifsvilkoret — derför hatas och förföljas de af ana kyrkans ordningsmän, som hrr O.O. och kyrkoherden P. Pettersson, och derföre kan det icke heller annat än väcka någon förvåning att finna Å. B. begagna sig af dylika personers anfall mot läseriet. Förf, i Å. B. kan omöjligen gilla hvarken 0.0:s eller Petterssons ståndpunkt i andliga frågor. I deras skrifter förrådes ju den allra skarpaste ;hätskhet och förföljelselusta mot olika tänkande-, och denna grundad på förargelsen öfver att statskyrkans ordning brytes, d.v.s. att en annan än en prest understår sig att uppträda och lära i andliga ämnen. Ordning, roProd hr P. på hvarje blad i sin ortodoxa bok. För hrr O. O. och P. P. är ordning hufvudsak — om rummet (kyrkan) vore uppfylld af endast lik, blott liken lågo i god ordning, så vore detta i deras tanka bättre än att en. sokallad skulle komma och göra oordning. Viljans pånyttfödelse, d. ä. det nya andliga lifvet, kan i värsta fall vara borta, blott den kyrkliga ordningen icke brytes. Att en del rester uppträda rusiga i sina kyrkor eller af lylleri stupa på näsan vid jordfästningar, att andra åter straffas för stöld, försnillning af allmänna medel, stöll af nödhjelpsmedel, förgi ning, äktenskapsbrott och annan liderlighe betyder mindre, blott de äro ordentligt kallades, Ve de församlingsbor, som hellre önska höra ordet förkunnas af Stiftelsens sokallade frids. budbärare än af dylika kallade ordningsinnehafvare. (För sin egen del vore ins. dock böjd erkänna. att han hellre hörde en kalnortör. hvayva