Aftonbladet – 25 april 1872, sida 2

ansvar gent emot historien; och han med af, att för närvarande vore ingen i högre orad situationens man än Thiers. Men om man också från politisk synpunkt borde understödja Thiers och hans sträfvanden, så vore å andra sidan olyckligtvis presidenten i ekonottiiska och financiella frågor fjettrad af föråldrade teorier, som utöfvade ett högst sorgligt inflytande på det nationella arbetet. Det vore derföre af vigt att förbereda elementerna till en representation, som naturligtvis borde vara republikansk, men framför allt beredd att hjelpa statens öfverhufvud ur den kinkiga belägenhet, hvaruti han så länge befunnit sig. Gambettas anslutning till Thiers politik är sålunda icke utan vigtiga förbehåll. På aftonen var föranstaltad en bankett, hvilken bevistades af 600 personer och hvarvid Gambetta höll ett tal, uti hvilket han betonade samma åsigter som i sitt tal med mairen. De klerikala tidningarna i Paris meådela ett herdabref af erkebiskopen af Pa ris, hvaruti han i sitt erkebiskopsdöme proklamerar påfvens ofelbarhet, säsomden af konciliet dekreterades. Han stödjer sig härvid på en skrifvelse af sin företrädare, den i La Roqtette såsom gisslan skjutne monseigneur Darboy, en på skrifvelse, som denne stält till påfven och hvari han för den helige fadren tillkännagifver sin underdånighet för konciliets beslut, samt vidare på påfvens svar till monseigneur Darboy, hvilket framkom först efter dennes död och hvari påfven uppmanar erkebiskopen att proklamera ofelbarhetsdogmen i sitt erkebiskopsdöme. Denna proklamation väcker så mycket mer uppseende, som regeringen ännu icke erkänt nämnda påfliga dekret och erkebiskopens uppträdande således är olagligt. Det skall bli intressant att se hvad regeringen med anledning häraf kommer att företaga. De franske deputerade återkomma allt talrikare till Versailles, skrifver Köln. Ztgs Versailleskorrespondent den 18 dennes; de flesta ha tagit med sig sina familjer och hyra in sig på landtegendomarna i närmaste trakten för den vackra årstiden. Medlemmarnes af nationalförsamlingen allmänna hållning har icke blifvit förändrad genom generalrådens republikanska tendenser. Legitimisterne och orleanisterne, hvilka under parlamenutsferierna kunde erkänna, att deras sak förlorat mycket till republikens eller kejsardömets förmån, komma något modlösa tillbaka, men lika förbittrade som förr på hr Thiers. Medan de ännu voro i Bordeaux, hyste de alla större eller mindre. förhoppning, att hr Thiers skulle arbeta mera till deras fördel. Orleanisterne isynnerhet räknade på sina gamla förbindelser med Ludvig Filip och familjen Orleans och hoppades att den gamle statsmannen skulle blott provisoriskt antaga den republikanska statsformen. De ha nu måst vara vitne till, att de republikanska medlemmarne i alla generalråden sändt adresser till hr Thiers för att hos honom anhålla, att han ville definitivt proklamera republiken och försäkra honom om deras hela förtroende. Illusionerna hafva nu blifvit störda och de inse nu, att republikens president, ehuru han nu inträdt i sitt 76:te år, ännu förmår med kraft bära regeringsbördan och alls icke tänker på att befria sig från den. De bonapartistiska deputerade, talrikare än man vanligen tror, ha högst belåtne återkommit till Versailles. De säga, att, när nästa gång valen till nationalförsamlingen skola ega rum, deras parti skall genomdrifva 100 till 150 kandidaturer och hoppas att de radikales fel och oskicklighet skola ytterligare förstora detta antal, emedan landet är förfäradt öfver de socialistiska dokriner, som utbreda sig i de stora städerna och till och med bland landtbefolkningen i södra Frankrike. De re publikanske deputerade komma också ber låtne tillbaka från sina departementer. Det legitimistiska partiet är starkare äm det orleanistiska, men blott i södern och i Bretagne. I dessa trakter räknar den blifvande Henrik V anhängare icke blott bland bönderna, utan äfven bland invånarne i de stora städerna. Allt sammanlagdt, synes perioden för lugn för nationalförsamlingen ännu ej hafva kommit, om man får döma af sinnesstämningen hos de hit återkomna deputerade. I de parlamentariska kretsarne, som redan åter samlat sig, talade man i går om det förestående utgifvandet af en samling dokumenter, hvilken skall meddelas nationalförsamlingen, liksom man gjorde med den gula boken åt lagstiftande kären. Man talade också mycket om det formliga tadelsvotum, hvilket hr de Keratry fått af generalrådet i sitt departement; ty generalrådet tog parti för departemental-kommissionen emot honom. Sinnesstämningen i södern är mycket upphetsad öfver denna konflikt mellan prefekten och medlemmarne af departementalförsamlingen i departementet Bouches du Rhöne, och det är sannolikt, att hr de Kö6ratry ej skall länge stanna qvar på sin post, ehuru hr Thiers torde gerna vilja hbehålla honom. Bonapartisterne fortfara alltjemt att strö omkring sig broschyrer, och em af de senast utkomna, som bär titeln Kejsaren inför den allmänna meningen, utdelas i synnerhet frikostigt i departementet Nord. Tr Thiers och hans vänner bli synnerligen illa åtgångna i denna pamflett, hvilken icke, såsom de förut utkomna, blifvit tryckt i England, utan i Lille. Stränga order ha blifvit gifna att förhindra spridandet af denna skrift, men häktandet af en och annan person, som kolporterat densamma, skall sannolikt icke hjelpa mycket. Den bonapartiska propagandan bedrifves med mycken skicklighet af sin sak hängifna personer; kolportörerne af partiets broschyrer äro antingen afskedade soldater i det exkejserliga gardet eller f. d. polisagenter hos hr Pietri, hvilka hlifvit afgatta af den nn varande nolispre