Aftonbladet – 25 april 1872, sida 2

2 RR OD MA Den motskrift engelska regeringen afgifvit till skiljedomstolen i Geneve är nu framlagd för engeiska patldinentet; Den utgör en bok på 154 sidor och är hållen i en hofsaii ton, men afvisar bestämdt de amerikanska anspråken på ersättbing för de indirekta förlusterna. Vi meddela efter Economist följande redogörelse för dess innehåll och fråsans närvarande ställning: E Efter att ha konstaterat att ett missförstånd egt rim med ämörikänska tegeringen, hvilken framställer vissa indirekta anspråk, som vi icke anse antagliga, fortfar noten sålunda: Hennes majestäts regering har någtön tid farit och är ännu I korrespondens med Förenta Staternas regering i dettä ämne; och då denna korrespondens ännu icke är afslutad, har Hennes Majestäts regering, som önskar att, så vidt som möjligt, läta anspråken rörände dö diröktä förlisterna afgöras af skiljedomstolen, ansettlämpligt att emellertid framlägga för skiljedomstolen sin motskrift (hvilken strängt inskränker sig till de direkta förlustorna) förhoppning att före den genom fördragets 5:te artikel fäst: ställda tiden detta olyckliga missförhållande skall vara undanröjdt. Hennes majestäts regering önskar erinra och får härigenom uttryckligen och förtiligon erinra skiljedomrarne och förklara för dem, att niotskiiften framställd med reservation af den ställning Hennes Majestäts regering intagit i den korrespondens, till hvilken här hänvias, och med förbehåll af alla Herucs Majestäts rättigheter i händelse af en fortfarande meningsskiljaktighet mellan de höga kontraherahdö parterna angående omfattningen af och meningen med frågans Hänskjutande till skiljedomstolen. Och detta är allt hvad saken beträffar. Vi kunna nu draga oss tillbaka, om amerikanarne fortfara att urgera ersättningsanspråken för de indirekta förlusterna, öäktadt vi i vår motskrift uttalat just-det som noten skulle betrygga. Det har blifvit sagdt, att vi icke uttryckligen förklara, att vi icke erkänna skiljedomrarnes rätt att afgöra burnuvida de indirekta fordringarna: äro dem understälda eller icke; men detta förstås af sig sjelf, när vi säga att vi diskutera denna fråga med Förenta Staternas regering. Och förutsatt att skiljedomrarne tro sig hafva en sådan makt, skall ingen uttrycklig förnekelse å vår sida kunna bringa dem på andra tankar, då en underförstådd förnekelse icke kan göra det. Skiljedomrarne kunna göra som de finna för godt. Sådana personer kunna alltid, för att begagna ett vulgärt uttryck, taga munnen full, om de vilja; det finns ingen högre domstol, som kan tvinga dem. Men vi ha icke desto mindre den bästa garanti för att en sådan skiljedomstol skall handla förståndigt; ty om den handlar annorlunda, motsäger den mensklighetens kollektiva omdöme och gemensamma känsla, och den får all sin makt blott genom att stämma öfverens med denna och representera denna. Man har äfven invändt, att vi icke uttryckligen säga, att vi vilja draga oss tillbaka, om de indirekta fordringarna tagas i betraktande. Men vi förbehålla oss vär rätt, och vi kunna icke finna någon nytta i att säga huru vi skola begna vår makt, så länge vi ega den. Vi ro icke säkra på om lord Russel skall anse denna not tillräcklig, eller om han skall återtaga sin motion angående en adress till kronan om att icke underkasta sig någon skiljedom i Alabamafrågan, så länge de indirekta fordringarne urgeras, en motion, hvilken nu står på dagordningen till måndagen i nästa vecka (den 22 dennes). Vi tro fast mera, att han skall finna denna not otillfredsställande. Den är åtminstone icke skrif ven såsom han skulle ha skrifvit den. Hans depescher, under den tid han stod i spetsen för utrikesärendena, voro hållna i samma stränga och i samma emfatiska ton, med hvilken en ledare för majoriteten i underhuset svarar en chef för oppositionen, elier med hvilken en tidningskorrespondent svarar en annan. Allting framställdes i sin enklaste, mest i ögonen fallande och derför minst behagliga form. Följden blef att lord Russell, utan att åsyfta det, stötte sig med nästan hälften af alla Europas hof, hvilka länge varit vana vid diplomatiens sedvanliga, artiga och försigtiga språk och icke förstodo denna plötsligen påkomna kitslighet. Den korrespondens, om hvilken här är fråga, har hållits i den vanliga allvarsamma värdiga och artiga stilen, och om också lord Russell kan af denna orsak ogilla den, skall allmänheten skänka den så mycSME EE KONTINENTEN Aa