Aftonbladet – 24 april 1872, sida 2

stämd och ej ens Gander hade vågat bryta deremot. Är det möjligt, att ni ej har hört, att mr Tom är fritagen från all sknld dervidlag, nådig herre? frågade slutligen Mary Barber. Jag har icke hört något alls, svarade sir Dene. Hvad är att höra? Mary Barber satt rak som ett ljus på yt: tersta kanten af stolen och höll sina hårda händer hopknäppta i knäet, medan hon med delade sir Dene hvad hon visste. Innan ber rättelsen var till hälften omtalad, hade den gamle mannen stigit upp, darrande af sinnesrörelse, och stannade framför henne: Och denna fega, falska syndare kunde tåla att veta skammen oförtjent hvila -på min sonson Tom, ehuru han sjelf var den felande ? Så var det, sir, Black bekände alltsammans denna qväll; hade sanningen blifvit känd, skulle kapten Clanwaring icke haft några förhoppningar om miss Arde mera. Sir Dene gaf kaptenen ett ganska strängt tillmäle och började häftigt gå af och an i rummet. Stackars mr Tom fick alltid bära skulden för de andras synder, så var det i barndomen, så blef det i ungdomen. Och hvad den saken angår, att han skulle vara otacksam emot er, sir Dene, fortfor hon, fast besluten att tala rent ut, nu då hon blifvit satt i tillfälle dertill, så tror jag inte det ringaste derpå. Jag skulle vilja våga mitt lif på, att han har skrifvit många gånger, men att brefven blifvit eder förhållna, om det blott kunde bevisas. Mr Tom önskar ingenting högte än att få komma hem, och detta bref, som ni skref och som Ganderinlemnade på posten — lita på mina ord, sir: det brefvet fick han aldrig. Om det nu var qgvinnans bestämda för