Aftonbladet – 24 april 1872, sida 2

STOCEHOLM den 24 April. Vid diskussionen i Första kammaren i lördags afton yttrades af en talare några på detta rum oväntade ord. Han sade nemligen att, då man uppmuntrar ganimalt folk genom att hänga på dem blå, gröna och andra färgers band, så kunde man väl ock försöka om män ej kuide uppmuntra pojkar på samma sätt, Enligt vår uppfattning — grundad ej blott på sjelfva orden, utan ock på tonen, hvarmed de framfördes — innebär i fråga varande yttrands tvenhe skilda omdömen: det ena uttryckande en viss ringaktning för ordensväsendet; det andra en åsigt, att dermed likartade belöningar skulle vara lämpliga att ägga ambitionen hos ungdomen — i det då förevarande fallet i afseende å militäriska öfningar. Det var första delen af yttrandet, fäldt i Första kammaren och af en person, hvilken varit en hög konungens förtroendeman och sjelf prydes af ett kommendörsband, som i första rummet hos oss väckte en viss öfverraskning, ehuru för ingen del åf obehaglig art. Det har så ofta blifvit uttaladt att ordensoch titelvåsendet i bästa fall endast befrämjar fåfängan och snobberiet, på saiima gång det dock äfven kan vara ett medel i korruptionens hand; att det här icke behöfver upprepas. Vi häfva visserligen hört, att några yttre utmärkelsör skulle behöfvas för att beteckna den verkliga förtjensten, men hafva aldrig kunnat blifva öfvertygade derom, Snarare skulle vi vilja påstå att, när dylika utmärkelser någon gång tillfalla den verkliga förtjensten, blifver denna derigenom i tänkande menniskors ögon snarare neddragen från sin upphöjda ståndpunkt, än ytterligare upphöjd: Den förtjente mannen tarfvar inga yttre utmärkelser, och omvändt: den som behöfver sådana är dessa icke värd. Det är derför alltid glädjande när, ur de till dylika utmärkelser sjelfskrifnes leder, röster höjas mot denna lumpenhet och flärd. En af både kohung oci folk högtbetrodd män, söm ätnjutit förtroendet att, längre tid än någon annan nu lefvande, deltaga i konungens rådslag, har nyligen i skarpa och oförtydbara erdalag uttalet sin protest deremot. Och nu uppträder en medlem i riksdagens Första kammare, der nästan hvarje bröst prydes af kraschaner eller stjernor, och genom sammanställningen af sina ord hardt när förklarar detta bjäfs för barnsligt lekverk. Detta är lika manligt som ovanligt, och Vi Hafva derför tägit fasta derpå. Det är tillika ett bevis på att vårt folklynne är i grind och botten demgkratiskt, eljest skulle icks från de högsta kretSår sådana ord förnimmas, Den senare delen af det anförda yttrandet har dock ej heller kunnat undgå att väcka vår förvåning, hvilkon likväl dänna gång ej vär af Blädjande slag. Är det föregående räsonnemanget riktigt, och är det, såsom vi tro, så äfven enligt. den ärade talarens uppfattning, kunna Vi el föröställa 088 att det skulle vara lämpligt att ens i någon afdelning af vårt uppfostringsväsende införa uppmuntringar och belöningar, om hvilka man kan befara att de skulle sporra till en falsk ambition. åt Bard, mödaljör, kransar och dylikt vara lekverk, så äro de dock farliga sådana, och det är ej skäl att experimentera med ett uppfostringssystem, som lätt kunde i ungdomens sinnen ingjuta ytlighet och flärd. Eller tror man väl att de unga skulle hafva lättare att motstå det demoraliserande inflytande, som dylika utmärkelser lätt utöfva på gammalt folk? Gerbå medgifvande att dö utges känslor ofta äro upphöjda och ädla och lifligt genomträngda af förhoppningen derom att nästa generation må i alla afseenden blifva bättre än vi, våga vi dock icke hysa en sådan tro. Tvärtom: ungdomens stora privilegium är just lättrörligheten och mottagligheten hos dess känsla och inbillningskraft eller hvad med ett förträffligt ord kallas dess bildbarhet. Det är derför det äldre slägtets pligt att se till det de bildas på rätt sätt, att uppfostran bygges på riktiga principer, Erfarenheten tillropar oss också i detta afseende sitt allvarliga varningsord: vestigia terrent, I Frankrikes festa. uppfostringsanstalter har just det af den aktade talaren förordade systemet för uppmuntringar och belöningar sedan långt tillbaka varit antaget: s. k. pris, bestående i medaljer åt gossarne och kransar åt flickorna, hafva der årligen utdelats. Deras förmåga att väcka och underhålla ambitionen betvifla vi icke, men dess mera huruvida denna ambition varit af äkta slag. Det sedliga allvar och den kraft, som den verkliga pligtkänslan och arbetet, satt såsom medel att betrygga en sjelfständig och lycklig framtid, förmå att ingifva, känna aldrig skänkas af tågra yttre utmärkelsetecken. Ty dessa sätta gerna sig sjelfva såsom mål, saken förblandas med tecknet, och hvad man lär, lär man icke för lifvets skull, utan för skolans, för att inom densamma och framom kamraterne vinna utmärkelse och pris. En blick på den sedliga andan i Frankrike synes oss bekräfta en dylik uppfattning. Äran (la gloire), det lysande skenet hafva i stället för den allvarliga pligtkänslan och den upphöjda fosterlandskärleken blifvit handlingskraftens häfstänger. Det är också derför den på ett så sorgligt sätt visat sig lätt kunna blifva förlamad. Då ynglingen och flickan anstränga sin flit för att vinna medaljer och kransar, skola mannen och qvinnan följdriktigt komma att jägta efter mindre oskyldiga retelser och utmärkelser. Tyvärr göra sig äfven inom vårt samhälle tillräckligt många lägre drifter gällande, för att vi skulle behöfva försöka att rent af inplanta dem hos våra barn. i Det skulle kunna vara en möjlighet, ehuru vi icke tro det, att den åsyftade talaren il påhängandet på gammalt folk af de färgade : banden såg verkligen lämpliga uppmuntrin: SWEBUS NANNE TRE ANESATSNAIA TN Mn ror . ST ÄR.