Aftonbladet – 24 april 1872, sida 2

tiga sonsonen jag har, och som jag blygs för att erkänna, var i svår förlägenhet för-pengar just då, och det var väl anledningen, kan jag tro. — För öfrigt kan jag inte nämna den dag, då han ej behöfde pengar. Jaså, det var han som tog penningpåsen? Han är en skam för det Clanwaringska namnet. Det skulle ingalunda höfvas mig att ha kommit hit blott för att tala härom, nådig herre; jag hoppas att bättre än så veta hvad respekten bjuder... Ni må gerna tala ut, inföll sir Dene. Han är ett talämne för hela orten. Jag ansåg det blott som min pligt, sir, att framställa mr Tom, stackars unga herre! i sin sanna -dager, fortfor hon. Den der penningpåsen blef, som ni vet, sir, af somliga menniskor ansedd att vara tagen af honom. Somliga menniskor voro narrar, genmälde sir Dene. Mary Barber blef villrådig hvad hon skulle tro. Hon hade på senare tid känt sig fullt öfvertygad om att misstanken rörande penningstölden var det enda som numera låg Tom Clanwaring till last och hindrade hans återkomst. Hon sade sir Dene detta helt ärligt. Nej, nej, svarade han. Min sonson Tom är en sann Clanwaring; det är inte att befara, att han med orätt lägger sig till pengar. Jag tycker att också ni, mrs Barber, borde känna honom bättre än att tro något dylikt. Det har jag också aldrig gjort, nådig nerre. Då den beskyllningen gjordes emot wonom, kände jag mig mera uppretad, än som kanske var rätt. Nej, det är den andra affären, der uppe rid värdshuset, som håller mig tillbaka,