Aftonbladet – 23 april 1872, sida 2

göra det, var Harry Cole på väg att säga, men han hejdade sig och sade i stället: Derföre att saken inte angick mig. Angick den er ej? Ert intyg skulle ha renat Tom Clanwaring för misstankar. Åh, prat! sade Cole; ingen kunde väl på allvar misstänka mr Tom. God natt, mrs Barber. Detta har variten svår qväll. Sir Dene Clanwaring var nu nästan allleles återställd efter slaganfallet i December. Man trodde, att då vår och sommar kommo med varm och helsosam luft, skulle len gamle baroneten återfå lika god helsa och krafter som under de senare ären. Enligt doktorns föreskrift, skulle emellertid alla oroande ämnen för meddelande undvikas, både af främlingar och af de personer som hörde huset till, hvilket hade till följd att sir Dene lefde i temlig okunnighet om hvad söm hände på orten. Rörande Jarvis Clanwaring visste han emellertid allt. Denne herre passerade sina dagar i fängelse — troligen på ganska muntert sätt, enligt tilens sed — och sir Dene lät af inga böner beveka sig att utlösa honom. Lady Lydia suckade och bad, men sir Dene var alldeles döf för hennes böner i detta fall, nekade blankt att lemna dem ringaste hjelp och gaf honom midt för hennes ansigte epiteter, som voro allt annat än vackra. Sir Dene kände en djup harm öfver det bedräxeri, som Jarvis Clanwaring öfvat mot Ardes. Att hans sonson, öfver öronen skuldsatt, hade gifvit sig sken af att vara en aktningsvärd man — ett godt parti — och försökt att få May Arde till sin hustru, tppjagade blygselns rodnad på den gamle idlingens kinder. Han visste nu äfven allt rörande juyelerna, hade lemnat Otto medel till leras inlösande och hade dem nu åter hemna — i säkrare förvar än förut, Jarvis