Aftonbladet – 23 april 1872, sida 2

vadt, JSrör egen del förordade hr F. dock iat salunda ett rådånt beslut. Det var förlla sämma som de 23 rösterna afgåfvos vidlpu teringen, vo Andra kammaren, hvars majoritet intog sk ställning till förslaget, alldeles motsatt joritetens i Första kammaren, gjordes lik-en af hrr Gripenstedt, Mannerskantz, Rund-1oc en och Carlen invändningar mot den ord-lsy ig, i hvilken ärendet blifvit behandladt Iaf funno nödigt att punkten återremittera-de 3 för att bereda bankoutskottet tillfällelgö ; sammanträda med lagutskottet i och först: slags afgifvande rörande den paragraf ilte sen för riksbanken, som handlar om grunddå den. Skedde icke detta, skulle, vid detlfö rhållande att Första kammaren förkastat tr nna punkt, frågan blifva föremål för ge-so ensam votering, och om dervid Andra kam-laf rens mening segrade samt ett samman-pi tt utskott afgåfve förslag till ändring ilm renämnde paragraf, kunde den oformligheöf n inträffa att båda kamrarne stannade ilta ika beslut derom. Hr Sjöberg framlade s! utligen, i syfte att i någon mån undan-s! dja de formelia betänkligheterna, det afla : Fåhreus i Första kammaren formulerade d rslaget till beslut, men hr Sven Nilsson iln sterslöf försäkrade att detta förslag icke jl: inehöll någonting annat än utskottets, och Z i hans auktoritet blef också detta sist-f imnda, med alla sina brister, inklusive oren för sin del, hvilka så oförvarandesn ommit att slinka med, af kammaren anta-o et. Vi befara att de stora formella bri-p terna i beslutets redaktion skola väsentli-k en bidraga att förveckla den ännu åter-la tående behandligen af detta ärende. 1 Hufvudintresset vid gårdagens aftonplena ls iste sig dock vid debatterna med anledning eg f statsutskottets förslag till voteringspro-f osition i fråga om mantalspenningarnes s pphörande. Man trodde sig på förhand1l eta det talmännen beslutit sig för attll ägra proposition på bifall till nämnda för-t lag och, då det aldrig lär hafva händt attls n talman vägrat proposition å ett från ut-1 kott inkommet förslag, var det troligenc enna omständighet, som orsakat att kam-! arnes läktare — särdeles den Andras — lt oro väl fyllda af åhörare. I Första kammaren öppnades debatten afl: rih. De Geer, som genom hänvisning tilll! 5 2 BR. O. visade att gemensam votering e ndast kan ske rörande frågor om anslag ls ;ch bevillning samt vissa dylika angående l: vanken och riksgäldskontoret. Utskottet hade motiven för sitt förslag åberopat 69 2 R. f., som stadgar huru statsutskottets förslag ! rörande statens reglerande m. m. skola be-l: randlas, och tal. medgaf, att detta stadgande sin ursprungliga form kunde gifva en an-l: edning till stridiga uppfattningar, hvilken lock genom den nämnda paragrafen i R.O. borde vara undanröjd. Om nägon otydlig-. het i 69 3 ännu kunde anses förefinnas, borde den tolkas på grundlagsenligt sätt xenom jemförelse med andra stadganden. Reseringsformen antyder blott i allmänna drag förhållandet mellan konung och riksdag, och derför bör den särskilda riksdagsordningen följas, der stridiga uppfattningar göra sig gällande. Sjelfva 69 R. F. hänvisar till riksdagsordningen i afseende på frågornas behandling, och först i ett senare moment stadgas om gemensam votering. Skulle någon stridighet mellan dessa moment finnas, så borde det föregående följas. En annan fråga är om någon sådan förefinnes mellan 69 2 R. F. och 65 R. O. Den förra talar öm statsregleringen, den senare om statsutgifter. Med stat menas i de äldre regeringsformerna af 1719, 1720 och 1772 endast utgifter, och äfven nuvarande regeringsform tager ordet i denna mening. På de ställen detta ord förekommer, t. ex, i 64 och 109 223, liksom ock i instruktionen för riksdagens revisorer, kan det icke betyda något annat. Endast i 69 3 skulle en annan mening kunna inläggas, men, sporde talaren, kan väl någon grund finnas att här i ordet stat inlägga en annan bemärkelse just för att komma i strid med R. O.; och slöt han med att yrka afslag å den föreslagna voteringspropositionen. För samma åsigt yttrade sig dessutom hrr v. talmannen Fåhreus, Rydin, grefve af Ugglas, v. Koch, grefve H. Hamilton och Montgqomery-Cederhjelm. Den förstnämnde fann den i fråga varande saken fullt klar och upplyste att talmanskonferensens samtlige medlemmar, med undantag af tvenne valde från Andra kammaren, varit ense om att frågan enligt 63 4 R. O. förfallit och att ingen sådan omröstning, som utskottet föreslagit, kunde ske utan stor kränkning af grundlagen. För öfrigt lades af dessa talare till de af frih, De Geer anförda skälen för denna uppfattning åtskilliga nya. Bland dem nämndes såsom en vår riksdagsordning genomgående grundsats att i allmänhet skall en fråga, i hvilken kamrarne stannat vid olika beslut och dessa ej kunna sammanjämkas, anses förfallen, utom i sådana frågor, rörande anslag, bevillning 0. d., i hvilka beslut för viss tid måste fattas. Gemensam votering är således ett undantagsförhållande, ty kunde sådan anställas i i andra än de nämnda frågorna, skulle vår representation blifva ett en-kammarsi stället för ett två-kammarssystem. För öfrigt vore det inom all jurisprudens en grundsats att så tolka de särskilda bestämmelserna, att de komma i öfverenstämmelse, ej i strid med hvarandra, hvilketsenare resultat utskottet vid sin tolkning af förenämnde 69 R. F. deremot synes hafva åsyftat. Beskattningsrätten, som ingen velat bestrida riksdagen, innefattar dessutom icke rätten att borttaga utan att pålägga skatter, hvarför ock 73 R. F. säger att inga nya pålagor må utan riksdagens fria vilja och