Aftonbladet – 23 april 1872, sida 2

viss tvekan huruvida hon skulle gå nu eller dröja till följande dag. En känsla manade henne med styrka att gå just nu — just i denna stund, ehuru sent det var och ehuru hvardagsklädd hon var. Sir Dene skall förlåta det, tänkte hon slutligen och öppnade raskt grinden. Jag skall fråga Gander; han vet bäst huruvida det går an, att jag anhåller om ett samtal nu eller inte. I detta ögonblick hördes fotsteg på vägen och hon dröjde för att se hvem som följde efter henne, Det var Harry Cole. Mary Barber stod och stödde sina armar mot grinden, medan de samtalade om hvad som hade händt. Jag trodde aldrig att han hade någon del i Robert Owens död, yttrade Cole. Att ni och några till ansågo honom skyldig dertill, erinrar jag mig väl, men då jag hörde honom med en sådan djerfhet tala derom, kunde, jag väl inte tänka något annat än att han var oskyldig. Han berättade för mig något annat innan ni och Priar kommo, yttrade Mary Barber. De der pengarna, som försvunno ur sir Denes rum — det var Jarvis Clanwaring som tog dem. Black sade sig vara viss derpå. Så är jag också, svarade Cole lakoniskt. Nib Åh, prat, Cole! Jag trodde att det var han; ja, rent ut sagdt, var jag säker derpå. Samma afton, just vid den tid, då pengarne försvyunno, såg jag kapten Clanwaring stå vid sir Denes pulpet. Ja, ja, — nog var det kaptenen; derom är intet tvifvel. Och hvarför kunde ni inte öppna munnen och yppa sanningen, säg mig det, Harry Cole? inföll Mary Barber med hetta. Derföre... att man hade bedt mig inte