Aftonbladet – 20 april 1872, sida 2

måttlighetsoch fredsapostel bekante sir Wilfrid Lawson i fredags åtta dagar sedan i underhuset framställt ett förslag till en adress till drottningen, som går ut på att uppfordra regeringen att formligen frisäga sig från hvarje traktat, som förpligtar England att med vapenmakt blanda sig i andra nar tioners angelägenheter. Vid detta tillfälle komma alla de traktater på tal, till hvilka England för närvarande är bundet, och öfver hvilka vi här skola gifva en kort öfversigt. Främsta rummet intaga tre traktater, som äro afslutade med Honduras, Nicaragua och Förenta Staterna till skydd för de vägar och kanaler, som genomskära den centralamerikanska landttungan. Derefter följer Englands, Frankrikes och Rysslands gemensamma garanti för Greklands sjelfständighet och monarkiska författning. Enligt Lawsons åsigt har England icke särdeles mycken anledning att betunga sig med rustningar för detta ändamål, och detsamma gäller om Schweiz, som är i stånd att försvara sig sjelft, men hvars neutralitet icke dessmindre är garanterad af fem makter, bland hvilka äfven England. Traktaterna med Portugal gå tillbaka ända till 1373, men den egentliga bindande traktaten afslöts år 1815, hufvudsakligen för att skydda detta rike mot Spanien och Frankrike. För att upprätt hälla jemnvigten afslöts nu Krimkriget mellan England, Frankrike och Sverige-Norge, en traktat, som gick ut på att betrygga sistnämnda förenade riken mot anfall från Rysslands sida. Hvad Luxembourg-traktaten angår, så har man i parlamentet från kompetent håll hört försäkras, att den endast innehåller en kollektiv garanti, hvilket enligt Lawsons åsigt gör den mindre tryckande; men detsamma gäller icke om traktaten med Turkiet, genom hvilken hvar och en af de garanterade makterna förbinder sig att anse ett brott mot densamma från en af deltagarnes sida som casus belli. Särdeles missnöjd var Lawson med garantitraktaten för Belgien af år 1839, som efter hans beräkning under det senaste fransk-tyska kriget hade kostat landet 2 millioner pund, och som ett bevis på, huru lätt det är att komma ifrån sådana garantier eller åtminstone begränsa deras bindande kraft inom en viss tidrymd, erinrade han om den nyligen företagna förändringen i traktaten om Svarta Hafvets neutralitet. Att låta alla dessa garantitraktater fortfarande bestå, ansåg talaren farligt, emedan detta lätt kunde för. leda en krigisk minister att under förevändning af att Englands ära stod på spel, störta landet i blodiga strider. Ville man icke med stark hand genomföra dessa förpligtelser, kunde de endast anses ömkliga och föga hedrande, och ville man genomföra dem, kunde de lätt störta landet i hvarjehanda öfverilade och farliga företag. Från denna synpunkt var ingenting annat att göra för England än att frigöra sig från dem. Mot denna uppfattning uppträdde Cartwright och varnade mot att afspärra England från den öfriga verlden likasom genom en kinesisk mur. Han frågade den föregående talaren, om icke den belgiska traktaten varit till nytta, då den för utbredandet af krigets förödelser satt en gräns i norr, som utan denna traktat svårligen skulle ha blifvit respekterad. Premierministern Gladstone sökte lugna sinnena i fråga om de faror motionären förespeglat. Denne, yttrade han, tyckes tro, att hvar och en i ett fördrag uttalad garanti har karakteren af en absolut, ovilkorlig förpligtelse att under alla omständigheter draga svärdet för att upprätthålla den i fördraget garanterade sakernas ställning utan afseende på landets egna förhållanden, orsakerna till fiendtligheterna, den makts handlingssätt, till hvilkens fördel garantien tages i anspråk och som kanske sjelf bär skuld till kriget, utan afseende ändtligen på den fullständiga omkastning i omständigheter och förhållanden, som under tidens lopp kan ega rum. En del sådana traktater äro så beskaffade, att de löften de innehålla mera ha karakteren af allmänna förklaringar af den politik man vill följa än af bestämda och absoluta förpligtelser, och det är naturligt att erkännandet och utförandet af sådana måste mycket bero på opinionen i landet för tillfället England hade, enligt talarens åsigt, i förgångna tider mera felat genom att öfveriladt kasta sig i krig än genom att allt för försigtigt afhålla sig från fiendtligheter. Varningar kunde derföre vara på sin plats; men icke borde man derföre afsäga sig all solidaritet med andra nationer och endast betrakta de faror såsom verkliga, hvilka omedelbart hota de britiska öarne med en invasion. Så långt kunde man icke följa dessa varningar; ty då skulle man icke mera vara organ för en vis, förutseende och verkställbar nationel politik utan språkrör för id6er, hvilka, så aktningsvärda de motiver än må vara, som för dem ligga till grund, dock städse endast blifva id6er hos en liten grupp och icke kunna inverka bestämmande på valet af den väg stora riken böra gå vid tillfälle af stora kriser. Jawsons motion förkastades med 126 röster mot 21. Franska nationalförsamlingens permanenta kommission hade i måndags ett sammanträde, hvilket troligen kommer att blifva dess sista före nationalförsamlingens sammanträde efter slutade påskferier. Grevy förde ordet och inrikesministern Lefranc befann sig på ministerbänken. Interpellerad af deputeraden Mornay om de formaliteter, som höra iakttagas af de medborgare i Elsass-Lothringen, hvilka fortfarande vilja förblifva fransmän, svarade Le franc, att Preussen hölle sig strängt inom gränserna för sin rätt och att fördraget i Frankrike vore affattadt i termer, öfverensotämmanda mad dat axtt huavknå datonmma I mm HH rm me