Aftonbladet – 20 april 1872, sida 2

Hon tystnade bestört, Om Mary Barber någonsin hört ett doft jämmerrop, så var det visserligen i denna stund. Hvarifrån kom det? Hon vände sig om för att lyssna — åter ljöd ett sakta rop om hjelp. Nu kunde hon icke längre misstaga sig: det kom inifrån boningshuset. Är här något ondt på färde? ropade hon ogh gick fram till den öppna dörren, Ett fortfarande stönande, som talade om en inträffad svår olycka, var det svar hon erhöll, Mary Barber var ejfegsinnad; hon hade varit med om för många olyckshändelser i sitt lif för att vara detta; men säkert är det i alla fall att hon i detta ögonblick började darra af fruktan och vida hellre skulle velat vända om hem än gå in. ftHvad är det7 upprepade hon ännu en gång, då hon lade handen på nyckeln till köksdörren, Men intet annat svar kom än nya, dofva suckar, och hon öppnade dörren. På golfvet låg Randy Black och blödde häftigt ur ett sår i ena sidan; bredvid honom låg hans bössa. Han hade ämnat göra ren bössan, utan att veta att hon var laddad. Skottet brann af och träffade honom. Bössan hade varit utlånad till en af Blacks vänner, som, innan han återlemnade hepneg, hade försummat att allossa skottet, Huru mycket ondt Black än måtte hafva begått under sin lefnad, så kände Mary Barber i denna stund endast det djupaste medlidande med honom. Uttrycketi den särade mannens ansigte sade henne att han var döende, utan att denna öfvertygelse hade behöft bekräftas af hans egna klagande ord: Det blir min död! det blir min död! Hvad skulle Mary taga sig till, ensam, som hon var? Emma Geach hade samma dag gått in till Worcester för att köpa något för hushållet, Medan Mary Barber låg