Aftonbladet – 20 april 1872, sida 2

Sedan hon gått ännu ett litet stycke, stannade hon villrådig, oviss om hon skulle vika af genom en grind in på ett sädesfält på sidan om vägen eller fortsätta sin promenad framåt vågen, som här beskref den skarpa krökningen åt höger. Mary Barber påstod sedan, att hon sjelf icke hade beslutit något, men att hennes fötter vandrat vidare af egen drift och att himlen hade ledt dem ditåt hon borde gå. Jag skall gå så långt som till vägskelet och vända ders, tänkte hon, sedan hon kommit något längre fram. Detta beslut förde henne, som läsaren torde erinra sig, till värdshuset. Mary Barber kastade en blick ditåt med någon nyfikenhet — forna tilldragelser gåfvo stället alltid för henne ett visst intresse. Sedan miss Emma Geachhade kommit åter och ännu en gång tagit det till sitt hem, hade värdshuset blifvit något mera besökt än förut. Den raska och oförskräckta, unga qvinnnn, alltid villig att betjena resande, alltid munter ofh pratsam, var trefligare som värdinna än Black och Sam Pound hade varit det som värdar, och vandringsmän började åter titta in för att drieka en mugg öl eller cider. Hvad Sam beträffar, var hans värsta farhåga besannad; han hade fått lemna tjensten. Guldglansen af den nedgående solen hade nu förbytts i purpur och värdshusets fönster lyste med blodrödt sken. Sidodörren stod öppen, men för öfrigt visade sig intet tecken till lik vid bostaden, Den såg båslig ut och äfven annorstädes vid gården var allting tyst och stilla. Hon är borta, kan jag tro, tänkte Mary Barber; annars skulle nog slammer både med diskar och med hennes egen tunga kuppa förnimmas, Hvad Black angår...