Aftonbladet – 20 april 1872, sida 2

Tom blifvit skamligt förtalad och var befunnen oförtjent af de smädelser som drabbat honom, var han på intet vis något antagligt parti för May. Och skulle det aldrig bli, tillade squiren med hetta. Och så gingo åter några veckor framåt. NITTONDE KAPITLET. Randy Blacks slut. Klädd i sin hvardagshatt och en simpel schal öfver axlarna, gick Mary Barber ut genom gårdsgrinden vid Harrebell Farm och vek af uppåt värdhuset till. Det var icke ofta den hederliga qvinnan gaf sig tid till att promenera, men efter dagens trägna hushållssysslor och sedan the i god tid var drucket, tyckte hon sig nästan vilja qväf. vas inne i det heta rummet, der strykjer nen många timmar varit i trägen rörelse, och derför begaf hon sig uti den vackra, lugna våraftonen. Så besynnerligt att jag just skulle tycka mig behöfva frisk luft! sade hon halfhögt. Jag måste visst hålla på att bli bra gammal. Nå nå, inte är jag just någon dufunge heller! men ännu finns det ändå helsa och krafter hos mig att göra någon nytta här i verlden. Tänk om jag skulle haft så der vekt sinne som syster min, stackare! Det kostade väl henne lifvet, kan jag tro. Henneg gossar, de äro fina herremän de numera och ville helst att gamla moster Mally också skulle vara ett fint fruntimmer och komma hem till någon af dem, men det duger jag inte till, det säger jag rent nt, Nej, arbeta vill jag, så länge vår Herre ger mig kraft dertill. Hon fortfor, under det hon småspråkade med sig sjelf, att gå uppför Harrebellvä gen och kastade en blick emellanåt på de