Aftonbladet – 20 april 1872, sida 2

ÅA STOCKHOLM den 20 April. Frågan om förändrad organisation af statsrådet förekom i går afton till behandling i Första kammaren. Det syntes ett ögonblick som om debatten skulle komma att antaga betydligare dimensioner, i det densamma sppnades af h. exe, justitiestatsministern, hvars uppträdande i en angelägenhet sådan som denna, vid det stadium, hvarpå dess behandling för tillfället befann sig, var egnadt att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet; men med undantag af de tvifvelsmål,h. exe. yttrade i afseende på reformens nödvändighet och nytta, samt de, icke alltför allvarsamma, betänkligheter emot densamma, som han uttalade, och de få ord, med hvilka hr v. Ehrenheim bemötte dessa inkast, förekom sedermera ingenting egentligen anmärkningsvärdt och ingen annan af kammarens i politiskt hänseende mera framstående eller ledande personligheter blandade sig för öfrigt i debatten. H. exe, Adlercreutz började med att uttala sitt gillande deraf, att man ville upphäfva den undantagsställning, i hvilken chefen för justitiedepartementet för närvarande befinner sig, men han ansåg, att detta borde ha kunnat ske på sådant sätt, att äfven utrikesministerns undantagsställning upphört. Likväl ville han icke undertrycka den tvekan han hyste i afseende derpå om hela reformen vore så högst nödvändig och nyttig, att den i detta hänseende uppfyllde hvad regeringsformen förutsätter såsom vilkor för ändringar i grundlagarne. Meningen med densamma tycktes vara att i statsrådet skall finnas en person i den ställning till sina embetsbröder, att konungen kunde vända sig till honom i ärenden af större politisk vigt, äfvensom att riksdagens kamrar kunde vända sig till honom, då det gällde att i någon maktpåliggande och regeringens ställning i det hela berörande fråga erfara dess tankar. För sin del trodde dock h. exc., att hvad konungen beträffade, det vore lämpligast att han i nyss antydda fall vände sig till den statsrådsledamot, hvars ord kan gälla mest, ej på grund af hans på förhand bestämda ställning, utan på grund af hans personliga egenskaper; och om man tilltrodde konungen att redan vid bildandet af en konselj kunna veta hvilken af dess ledamöter härtill vore lämpligast, så borde han äfven kunna göra det främdeles vid förekommande fall; och hvad åter riksdagen beträffade, så ansåg h. exc. riktigast, att den i hvarje särskildt fall vände sig till vederbörande departementschef. Det vore för öfrigt redan nu fallet, att å ena sidan många personer hyste betänklighet att åtaga sig ettstatsrådsembete derför att dessa platser äro så framstående och bemärkta och derföre också utsatta för så mycket, ej alltid rättvist, klander, och att, å andra sidan dessa platser af samma anledning vore af andra mycket eftersträfvade; och befarade hans excellens att olägenheterna i båda dessa riktningar skulle stegras i afseende på den föreslagna statsministern, emedan hans plats blefve ännu mera framstående. Emellertid ville h. exc. icke yttra sig emot att förslaget nu gjordes hvilande. Han ansåg sig dock böra anmärka, att den ställning man gåfve statsministern påkallade för honom andra lönevilkor än dem som tillkomma nuvarande statsråd, och atthan torde i det hänseendet böra jeninställas med den norska statsministern. Hr v. Ehrenheim, mötionären I ämnet, trodde deremot att förslaget var både högst nödvändigt och nyttigt. Det vore alltid 2. vigt att i konseljen funnes en person med len framstående ställning, att konungen kunde vända sig till honom vid frågor af större politisk vigt, och ville talaren fästa uppmärksamhet på, att statsministerns ställning, sådan förslaget afsåg densamma, redan faktiskt tillkom justitieministern, men det vore fördelaktigt att denna ställning icke tilldelades en viss departementschef.