Aftonbladet – 19 april 1872, sida 2

detta föredrag. Jag vill blott erinra om det faktum, att man i vår tid kan få höra personer, sömlrin göra anspråk på att kallas svenskar, utan den allra ringaste betänklighet i större eller det, att det alls icke lönar mödan för os att tänka på att kunna försvara oss elle att det ej länge lärer dröja innan Vårt landhan blir en provins under en främmande maktfålgå yttranden, som häntyda på den fullkomlilJa gaste frånvaro af hvarje gnista af national-gt känsla. Man lägge väl märke titt att jag för icke fäster mig så mycket vid den omständigheten, att det kan finnas personer, somihä verkligen hysa sådana tänkesätt, ty det innebär i det hela taget ingenting så märkligt, att inom en hel nation kan finnas något antal af personer, som tänka lågt, fegt ochlde eländigt, men det märkliga ligger deri, attlall man nu vågar uttala sådana tankar, att slikt Vj kan öppet yttras i anständigt och bildadtlya sällskap, utan att den, som framkastar en lsgi sådan tanke, genast blir på känbart sätt til tillrättavisad eller utkastad genom dörren ikr eller fönstret. Sådant vitnar ofelbart derom fatt den nationella andan befinner sig på enlni ganska betänklig ståndpunkt af slapphet och Ioc domning. Huru mycket besvär man än gjort sig att bortförklara och uppförgylla de fällda orden !fö och att låta påskina, att det icke var så illa enadt; ett faktum är likväl, att inom enlni f våra representativa kamrar för någon tid ik edan af en ledamot framkastats en indirekt hotelse derom, att svenska allmogen skulle lki kunna, i fall representationen icke handlade al så eller så i beskattningsväg, komma på den I de punkt, att det vore densamma likgiltigt, om l1i, vi bevarade vår sjelfständighet eller komme lå provincielt förhållande under någon annan lä akt. Sådant tror jag verkligen icke skulle ln; kunnat i närvarande tid framkastas i någon annan representativ församling i Europa, la utan att en storm af den förfärligaste ovilja gs: skulle brutit löst och uppenbarat sig på flerji faldigt sätt. Hos oss har någonting sådantg dock passerat i den allra största stillhet och, t jag tror nästan, utan att ens framkalla en replik. v Man bör visserligen kunna hoppas, att det le nationella lifvet hos oss skall kunna uppfriskas och få en högre lyftning, utan att vilh derför skola behöfva undergå den förfärliga ls: kur, som ligger i hemgökelsen af ett krig, och jag för min del omfattar a ela mittli: hjerta denna förhoppning. Hvem kan vällm önska, att, derför att en sjuklighet finnesl) för handen, den skall drifvas till det sta lg dium, der endast en smärtsam och vådlig 1 operation återstår, visserligen med förhopp-s ning att derigenom blifva fullt frisk, menlii ock med fara af lifveis förlust? ic Jag och, jag tror, många med mig sågold uti representationsreformen möjligheten af ett storartädt Iyltningsmedel för onalandan, ti och jag bekänner helt uppriktigt, att jag s: hoppades mycket mera af reformen ur denna je; synpunkt, än ur den af mera direkta poli-l tiska resultat. Jag tror, att mången före ställde sig, att denna reform skulle ha tilllfi följd att nationen skulle komma att sluta d sie tillsamman såsom en man, att, sedan D ståndssplittringen upphört, vi skulle verkligen känna oss såsom ett falk med förmåga a att verka i nationell enighet, kraft och sam-ä drägt. Dessa förhoppningar hafva, det måste lr: jag erkännä, visat sig något öfverspända.d Ståndssplittringen och ståndsegoismen ha ilb viss mån öfverflyttats äfven på den nya re-li presentationen. Hoppet bör dock derföre icke) d uppgifvas, att dessa betänkliga förhållanden in efterhand skola försvinna och en enig nationell anda finna sitt uttryck i och genomlg de enklare och tidsenligare politiska for In merna, Vidare har jag, och mången med mig, väntat mycket af den frivilliga skarpskytterörelsen. Vi ha trott, att den främföratttf skulle verka väckande och stärkande på na-1s tionalkänslan, och det har den också till viss v grad gjort, liksom den genom åvägabringanh det af vapenöfningarne i skolorna frambragt i lett varaktigt resultat. Vi hafva boppats myc 1 ) ket af dessa folkhögskolor, tilt hvilkas stiftan-d e i vårt land nordiska nationalföreningen gaf d det första uppslaget, och hvilkas förnämsta jg syfte skulle vara att hos allmogen höja och n I förädlå den fosterländska andan. Vi ha slut-ö ligen också hoppats, att dessa formninnesföreningar, hvilka afse att vända blicken tillI baka mot forntiden och framkalla ett studium n åf viva folkegendomligheter, skulle i sinjs ; mån befordra en på insigt grundad, merae medveten och intefisiv fösterlandskänsla. r lAlla dessa saker och sträfvanden tror jag o Iböra kunna medverka till nationalandans Å-c Istärkande och lyftande, och man bör kunnal(c hafva den förhoppning, att dessa och många je Jandra med dem harmonierande goda och I 1 lädla sträfvanden och lyckliga omständigheeter skola kunna utöfva ett helsosamt infly,Itande på nationallifvet och slutligen alstralf . len stark och lefvande nationalkänsla. Men le j det går icke hastigt, det tager sin tid medls en sådan utveckling och deri ligger denl: ,Istora faran: medan gräset gror kan detl-)hända, att kon dör. Om nemligen nationalandan nu verkligen lt skulle i betydlig grad bortdomna, så kan il! sjelfva denna omständighet ligga äfven en j yttre fara, som sällar sig till dem, hvilka l konjunkturerna eljest innebära; ty likasom ! jag nyss påpekade någonting, som jag kal-. lade en ekonomisk naturlag, så finnes detj? en historisk naturlag, en verldskistoriens nemesis, som gör, att, då ett Tolk icke Tängre håller sig vaket, utan faller i domning, blir det ett föremål för främmande omtanke, Ii Isom just icke afser dess väl; i enlighet medjc jdet bekanta bibliska uttrycket: der åtelen li jär, dit församla sig ock örnarne. ;). Skulle nu dels till följd af yttre politiska s a I brytningar, dels med anledning deraf attlf t) vår nationalanda är i viss mån domnad, farans dag för oss nalkas; då få vi väl kom-Ima ihåg, att ansvaret derför drabbar oss ll -lalla gemensamt. Det hjelper då föga attl man skjuter skulden på något särskildt1 parti, det må nu benämnas huru som helst; lika litet som det lönade sig att vilja förs 1808 och 1809 års olyckor kasta ansvaretlf på den absolute monarken. En nation mår-f ste sjelf ansvara för den skuld hon direktin eller indirekt, genom handling eller overk-lx -samhet, samlat öfver sig, och hon får ocklvw . bära de lidanden och pröfningar, som deraf !t Tr FK