Aftonbladet – 19 april 1872, sida 2

1eIvande eller domhad, Så har Iman Scblj tel dant i nationallitteraturen, framför allt ilva tterheten; tu Efter de svåra pröfningar vårt land ge-lsti omgick i början af detta århundrade, då st stod vid afegrundens Brant och nästan lne lott såsöni gönöm ett underverk räddades, este sig under intrycket af dessa hårda löp röfningar den nationella andan med en för-1a ånande kraft. Hvilka nya uppslag, hvilket fö läktigt lif inom den fosterländska skaldeonsten och den fosterländska häfdeforskingen! Hvilka stora göostälter, uppväxtajri åsom ynglingar eller mognade till män uner de stormiga och ödesdigra tiderna, framrädde icke på kulturlifvets alla områden! ör oss, som nu befinna oss i medelåldern, ett den aftonrodnad, som dessa heroer före jly in bortgång utbredde öfver vår nationella m orisont. Ännu då stod der vid sidan af de stora ortgående på vitterhetens fält ett slägtelm ff epigoner, bland hvilka många kraftigtlg nslogo nationella toner. Annu på 1840-talet d unde ett sådant stycke diktas som Malm-m ströms Fosterlandet, ett stycke så ome-d lelbart frambrytande ur ett glödande fosterändskt hjerta, att det kan sägas vara mera a skrifvet med hbjerteblod än med bläck. bi Jag behöfver icke närmare skildra, hurulan i nationelt hänseende den vitterhet är, som i den allra nyaste tiden hos oss produ-Ik ceras af epigonernas epigoner. Det bästa, lc som ser dagen, än om det skall hetas vara jd nationelt, mer eller mindre reminiscencerv från en förgången tid, eller Gckså är det b täcka sonnetter, nätt och vackert utarbe-a tade såsom det finaste silfverfiligransarbete, t sonnetter öfver främmande ämnen och medjle en sådan prägel, att de lika väl kunde tän-n kas vara öfversättningar från hvilken främ-k mande litteratur som helst; eller också små ls subtila lyriska aforismer, ett mycket fints och vackert och behagligt ingenting. Subjek-t tivismen är nu fullkomligt öfvervägande påle detta fält. De i nationelt hänseende mest Ja betydande män kunna gå bort, utan att någon egnar dem en värdig drapa; de mest bety)! delsefulla minnens bemärkelsedagar kunna passera, utan att någon skald känner sig af 1 dem manad att röra lyrans strängar till enj9 verklig sång. Det finnes icke högstämd nationell sång, men mycket nätt och angenämt poetiskt tidsfördrif. Det är dock visst att, såsom en ädel skald och tänkare sagt, ll den äkta sången är ingen bjellra, som hvarje ! okynnigt finger får sätta i rörelse: den är en I tempelklocka, hvars mäktiga ljud tillkännaI gifva högtidsdagar och kalla till det evigas tjenst. Den evighetens anda, som innebor ett folk, eger intet skönare uttryck och hos det folk, som saknar detta uttryck, har an-! den icke vaknat. i Ganska märkligt är, att vi för närvarande l! i fråga om en lefvande anda inom vitterhe-: ten stå efter alla våra tre brödrafoIk. r4 sakerna dertill äro ganska enkla. Danmark har efter den stora pröfningens tid i början ! af århundradet haft äfven i en senare tid il! stora nationella väckelser. För Norge har det ungdomhga sträfvandet att nyskapa en l! egen litteratur på folkli;j nd samt den ständiga Vaksam het man trott sig böra iakt-: taga mot misstänkta öfvergrepp och inbil-! lade amalgamationsplaner från Sveriges sida : inneburit kraftiga nationella incitamenter. Finland har i det Iefvande och vutplånliga minnet af 1808 års ärorika, till det mate-l: riella resultatet olyckliga, men i högra me-: ning för folket dock icke fruktlösa strider j funnit en nationell frälsning. Det vådliga förhållandet till den kolossala protektorstaten och nödvändigheten att alltjemt vara på sin vakt, för att med klokhet och samdrägt söka afvärja hvarjehanda från det hål-: let hotande faror, ha hållit den nationella anden vaken. Det borde vara öfverflödigt att särskildt erinra derom, att då jag sålunda talar om l det svaga och tynande lifvet inom vår nar l: tionella vitterhet, så sörjer jag icke så myc-: ket öfver bristen på nya vittra alster, ty man kan berga sig utan sådana och ändock : lefva ganska väl, utan derföre att sjelfval: detta faktum är talande och betydelsefullt i) nationelt hänseende, emedan vitterheten utgör en mycket klar exponent för nationalandan, l. Lika klart torde det också kunna vara att i hvad jag yttrat icke behöfver ligga någonting nedsättande för nutidens vittra författare i vårt land, som kunna vara mycket ädla och rikt begåfvade män, hvilkal under andra förhållanden skulle frambringa stora och oförgängliga saker. Det är nationalandans domning, som lägger sin tyngd öfver dem och hindrar dem att bli hvad de under en period af lif och kraft och entusiasm skulle kunna vara. Jag hör mycket. väl i andanom och jag tycker mig se i en och annan af mina åhörares blickar de nära till hands liggande invändningar man kan göra om det oberättigade i att blott af tillståndet inom vitterheten sluta till nationalandans förfall. Ack! jag känner och erkänner mycket väl det stora andliga och materiella odlingsarbete, som på senare tiden hos oss egt rum, och jag har ofta haft tillfälle att uttala glädje och svenskmanna-stolthet deröfver. Men jag måste uppriktigt uttala den sanningen, att detta vackra odlingsarbete icke kunnat utöfva ett sådant inflytande på nationallifvets stärkande och lyftande som önskligt vore. Det råder onekligen en mycket vacker blomstring på åtskilliga vetenskapliga områden; men vetenskapen står icke i så omedelbart sammmanhang med nationalandan;vetenskaperna, i synnerhet de exakta, kunna till en viss grad florera äfven då nationallifvetligger nere, ja till och med under tider af den mest fullständiga nationella domning och osjelfständighet. För öfrigt beror det vetenskapliga lifvet hos oss till en stor del på många personers ärliga och pligttrogna arbete på de banor, som blifvit brutna, och lefter de uppslag, som blifvit gifna af vetenskapens stora heroer under en förgången tid. Såsom fosterlandsvän gläder jag mig innerligt åt den raska företagsamhet, som nu råder på det materiella lifvets alla områden, öfver den mängd af nya företag, som inledas, öfver det förtroende och den tillförsigt, som nu råda; men jag skulle bli ännu mera glad, om det visade sig, att en betydligare