Aftonbladet – 19 april 1872, sida 2

ragna riget, antingen derigen åfve vika för pressionen och sökte genom vi n viss grad af godvillig anslutning betinga ss en bättre ställning och fördelaktigare no liansvilkor eller derigenom att vi af harm de ch förtrytelse mot den, som kränkte vår Hbl eutralitet, kastade oss på den motsättare idan. Pp! Den tnåkt, med hvilken vi sålunda blefve vå Nierade, skulle naturligtvis i så stor ut-m träckning som möjligt söka begagna sig af lkq åra stridskrafter i och för det, som för ni ionom vore krigets. hufvudmål, och detlså unde -då mycket lätt hända, att om han de inder krigets gång droge det kortare strået, ti ramförallt om han blefve underlägsen i kam: F en på Östersjön, vårt land skulle komma lä utt ligga der så godt som värnlöst mot de js :epressalier, som den andra stormakten kun si le komma att rikta mot oss, liksom deth nycket lätt kunde hända, att vid ett blifvande fredsslut den makt, som hade till;vingat sig vår allians, skulle alldeles glömna bort våra intressen och anspråk, ja till och med, att det just blefve ur vår hud, som de breda remmar skulle skäras, medelst vilka det goda förståndet mellan de båda nakterna komme att åter sammanknytas. Egde vi deremot ett kraftigt och för des ensiven väl ordnadtförsvarsväsen, så skulle båda de stridförande makterna inse, att en lylik pression innebure alltför stora vådor och hade ringa utsigt att lyckas; de skulle också ömsesidigt kunna ha förtroende till vår neutralitet och vi skulle få vara i fred. , Jag skyndar emellertid att uppriktigt och f serna erkänna, att jag intager en kättersk t ståndpunkt till de kosmopolitiskt-filantropi-t ska läror i afseende på kriget, som, med ijg anspråk på att vara allena saliggörande, nu lg så allmänneligen predikas och som gå utl at på, att om man blott förnekar krigets , möjlighet och i hela sitt beteende, i alltlg sitt görande och låtande låtsar, som oml; krig aldrig mera skulle kunna komma ilt fråga, så skall man också derifrån bli för-; 1 g ( 1 L 4 ; Vv rm DIT Pr Im mA skonad. Jag anser kriget som ett abnormt tillstånd, såsom en af de rysligaste hemsökel-; ser för ett folk; jag känner kriget och vet att till sin fulla betydenhet uppskatta de uppoffringar, de olyckor och det elände, som det innebär för de enskilda och för det allmänna. Jag anser den statsman, som utan rätter nöd, utan en högre nödvändighet leder sitt land in på krigets bana, åsamka sig en förfärlig blodsskuld, som icke kanl, öfverskylas af några lagrar. ; Jag hoppas också, att den tid en gång skall komma, då krigen upphöra på jorden; men den tiden är utan tvifvel mycket, mycket aflägsen. Menniskorna öfverhufvud taget måste dessförinnan bli ofantligt mycket mera englalika än de nu äro Instinkterna, de omedelbara känslorna och passionerna måste då hos den stora massan af menniskor helt och hållet stå under förnuftets herravälde. När ett sådant tusenårigt, den orubbliga fredens rike kan taga sin början, är omöjligt att förutse; menskligheten har dessförinnan många utvecklingsstadier att genomgå; långt ifrån att vara gammal, utlefvad och skröplig, är mensklighe ten ännu mycket ung; det vill synas som skulle den såsom en helhet, liknelsevis jemförd med en individs utveckling, befinna sig så der på ett stadium, som kan motsvara det fjerde eller femte året. Det dröjer länge innan den hinner till mannaåldern, till sansens och mognadens period. Alt som bidrager till att befordra den allmänna bildningen, att låta kristendomen, i stället för teori och dogm och ordförgudning, bli en praxis i den enskildes och folkens lif, tjenar också till att i någon mån närma verlden till ett sådant fredsvälde. Deremot tror jag fullt och fast, att ytterst litet uträttas för den närmaste tiden genom fristående fredspredikningar och fredskrior, lösa olivblad, som vädras bort af vinden, och ännu mindre genom dessa fredsmöten, som alltid börja med fredshymner i samma stil som den gamla bekanta Er mitt famntag millioner! men lika säkert sluta med allmänt slagsmål och en hel serie af dueller. Men jag drifver mitt kätteri ännu längre och jag motser med ganska stort lugn den bannstråle från den ortodoxa Manchesterskolans sida, som deraf kan bli en följd. Jag tror nemligen, att man på fullt allvar kan ifrågasätta, huruvida icke, på den punkt af utveckling menskligheten och äfven de mest civiliserade nationer befinna sig, tidtals återkommande hemsökelser och pröfningar af allvarligare art äro för dem nödvändiga, om de icke skola sjunka ned i försoffning och materialism. Den ädle och manlige Berndt Elis Malmström har vid ett tillfälle yttrat: Vid betraktelsen af mensklighetens öden känner man sig ofta frestad att göra sig den frågan, som jag dock måste lemna obesvarad: huruvida mensklighetens lycka ligger i den oafbrutna freden med dess njutningar och de laster, som derur med ett slags nödvändig het födas, eller i kriget med dess förödelser och uppoffringar och de dygder, som uppväxa ur slagfältens blodbemängda mull; samt huruvida det icke är mensklighetens bestämmelse att, för fortbeståndet af sitt andliga lif, se kriget efterträda freden i oupphörlig vexling. Lika litet som han vill jag drista mig till att försöka besvara den frågan; men så mycket torde dock kunna sägas, att det verkligen ser ut som om hvarje generation inom ett folk behöfde genomgå någon allvarligare pröfning, för att nationalkänslan och den andliga kraften ickeskola domna bort. Samma lag tyckes i detta fall gälla för generationerna som för individen. En person, som växer upp och utvecklar sig utan alla motgångar och större svårigheter att besegra, som icke i ett eller annat hänseende måste kämpa sig fram genom hinder och umbäranden, som från början har allt väl bestäldt och hvars utveckling sedermera går lätt och ledigt, liksom på en jernväg — han kan bli en mycket nyttig menniska, han kan bli en god, behaglig och snillrik menniska, i fall an lagen äro förträffliga; men han kan icke gerna bli en handlingskraftig menniska, en karakter. Alldeles detsamma tyckes vara förhållandet med de särskilda generationerna inom ett folk. FÖ sn TT ARR