Aftonbladet – 19 april 1872, sida 2

STOCKHOLM den 19 April Vår nationella framtid. Vid nordiska nationalföreningens sammanträde i går afton å Hötel de Suede höll doktor Sohlman ett föredrag, af hvilket vi, efter vår stenografs anteckningar, här meddela följande referat: M: H.! Eftersom man tagit mig på ordet, då jag nyligen yttrade, att jag väl skulle kunna komma med något anförande vid detta sammanträde, men jag på de senaste dagarne varit mer än vanligt öfverhopad med oafvisliga göromål, så att jag icke fått tid att närmare tänka på något lämpligt litterärt ämne, såsom meningen egentligen var, måste jag i stället be att få komma med några reflexioner af allmännare art, några tidsbetraktelser, som kunna presteras på stående fot, derföre att de röra sig kring ämnen, som oupphörligt sväfva för min tanke, så snart den icke är strängt upptagen af ögonblickets arbeten, och som komma för mig, då jag sitter i mitt hus, då jag går på vägen, då jag nederlägger mig och då jag uppstår. Måste man tala utan någon förberedelse, är det onekligen lättast att tala om det, hvaraf hjertat fullt är. Jag vet emellertid mycket väl, att ögonblicket icke är särdeles gynnsamt för att röra vid de strängar, som jag måste anslå. För det närvarande befinner man sig i ett rus af svindlande ekonomiska förhoppningar, man vill icke gerna egna någon tanke åt framtiden, så vida det ej är fråga om att upprulla en framtidstafla af guld och gröna skogar eller att på grundvalen af 16 fots stenkolsflötsar uppföra de luftigaste och härligaste feslott, skimrande af all verldens rikedomar. Jag hoppas emellertid att i denna krets kunna påräkna att finna personer, som icke vilja tillsluta sina ögon för baksidan af medaljen, som ha mod och vilja att utan bedårände illusioner blicka mot framtiden. Jag gör heller icke det ringaste anspråk på att mina betraktelser skola vara ofelbara; det som möjligen kan berättiga dem till nå gon grad af uppmärksamhet är att de ut göra uppriktiga och oskrymtade uttryck af en hjertats gnagande oro, alstrad under nära aktgifvande på tidens större och smärre tecken och skickelser. Långt ifrån att omfatta mitt betraktelsesätt med någon förkärlek, skall jag med glädje och tacksamhet helsa hvarje verklig vederläggning, och jag skall välsigna den, som, icke med utrop och förhäfvelser, utan med verkliga grunder kan visa mig, att jag ser sakerna alldeles för mycket i mörkt och att farhågorna äro alldeles ogrundade, Om mine åhörare hysa den förmodan, att missmod deröfver, att den stora frågan om ett för framtiden betryggande mnationalförsvar, efter så lång tid och efter så kraftiga anmaningar genom stora och skakande tilldragelser icke kunnat ernå en tillfredsställande lösning, att detta missmod utgör grunden och utgångspunkten för de bekymmer jag vill uttala, så är denna förmodan i viss mån riktig. Men jag är dock mera orolig öfver åtskilliga omständigheter och förhållanden, som genom och under denna saks behandling trädt mera fram i dagen, än öfver sjelfva det negativa resultatet, ehuruväl äfven detta är oroväckande. Man har från vissa håll karakteriserat alla dem, som ifrat för att vi så snart som möjligt måtte erhålla ett nationalförsvar, hvilket i någon mån kunde göra skäl för detta namn, såsom ett krigsparti, under det man betecknat såsom fredsvänner dem, hvilka drifvit den satsen, att det icke finnes någon anledning till ifver och brådska och att man mycket gerna kan öfverlemna den frågans lösning åt en oviss framtid, helst uppskjuta den ad calendas graecas, Det skulle dock mycket lätt kunna inträffa, under denna på oväntade politiska tilldragelser och oförmodade konflikter rika tid, att man på ett känbart sätt komme underfund dermed, att det, som dessa sig sjelfve så kallande fredsvänner betraktat såsom ett godt och önskligt resultat, just skulle kunna vara egnadt att kasta oss hufvudstupa midt in i krigiska förvecklingar, hvilka kunnat undvikas, om de fosterländska sträfvanden krönts med framgång, hvilka man velat betrakta såsom krigiska lustar, men som endast afsett att genom våra försvarskrafters nödiga ordnande medan tid är, betrygga vår nationella sjelfbestämmelserätt. Om under den närmast stundande tiden det skulle komma till en brytning emellan Tyskland och Ryssland (och jag tror icke att man skall kunna beskyllas för att se spöken på ljusa dagen, i fall man säger, att anledningar till en sådan konflikt icke saknas och att långt mera oväntade brytningar under senaste decennier inträffat), om, säger jag, det skulle komma till ett allvarsamt krig emellan dessa båda stora militärmakter i värt grannskap, så skulle vf, såsom sakerna stå, komma i en högst obehaglig och äfventyrlig mellanhand. Vårt land skulle ha allt möjligt skäl i verlden att vara neutralt; men skulle man låta oss vara neutrala, skulle man erkänna vår neutralitet, då vi icke egde tillräcklig försvarskraft att göra den respekterad?... Af fruktan för att våra resurser och vår tvungna medverkan kunde, i synnerhet genom vårt läge, blifva en högst oangenäm tillökning i fiendens makt, skulle man måhända från bådadera sidan vara angelägen att genom någon hastig kupp, genom besättande af Gotland, Carlskrona eller andra vigtiga punkter, utöfva pression på oss eller åtminstone till en början göra oss ozkadliga. Den. som tviflar på. att någon